Dagis-ångest

Så var det då dags för mina barn att börja dagis. Jaja, jag vet, det heter förskola, det borde jag som själv är pedagog veta, men för mig heter det dagis, har alltid hetat och kommer alltid att göra. Hur som helst, vi har ju valt att ha Jalmar hemma under tiden vi varit föräldralediga med Arvid, så detta blir en stor förändring för alla i familjen Högberg. Ny vardag, nya rutiner. Jag kan väl känna och tycka att Arvid fortfarande är lite för liten för att gå på dagis, men Jalmar däremot har ett stort behov av att vara kring andra barn och behöver stimuleras på ett annat sätt än det han får från oss. Det har verkligen hänt massor i hans utveckling det senaste halvåret och som förälder kan man ju aldrig ersätta den sociala rollen som det innebär att vara på dagis och umgås med andra barn. Att inskola båda samtidigt kändes ändå som ett självklart val för oss, fast vi hade kunnat välja att ha Arvid hemma ett halvår till. Vi vill ju såklart ha dem på samma avdelning, inskolning går i regel lättare med syskon, lättare att få dagisplats på hösten än i Januari och sen har de alltid tryggheten i varandra. Arvid är ju en väldigt kavat liten kille med mycket (ibland alldeles för mycket) skinn på näsan, så det kommer nog inte att bli några problem för hans del.

Hur som helst, som mamma har man ju en tendens att oroa sig och vara nojig över saker och ting och det är så jag känner just nu. Jag vet inte om det är positivt eller negativt att man själv jobbar med samma sak, men jag har tusen grejer i mitt huvud som jag oroar mig för och tänker på. Jag är inte så orolig över själva inskolningen, för både Jalmar och Arvid är så trygga i sig själva och jag är säker på att det inte kommer att bli några problem. Jag tänker snarare på saker som att om personalen verkligen har koll på alla barnen när de är ute till exempel. Det är en jättestor utegård med barn från fyra avdelningar och som personal är det inte alltid det lättaste att hålla koll på alla. Tänk om min Jalmar eller Arvid står någonstans och är ledsna och ingen ser eller hör dem. Eller om de slagit sig eller skadar sig eller får för sig att smita utanför staketet. Eller om något annat barn är elakt mot dem eller om någon ful gubbe försöker lura med dem bakom huset där personalen kanske inte ser. Eller om de inte lyckas få Arvid att sova och han är ledsen och skriker, tröstar de honom då eller de tycker bara att han är jobbig och låter honom skrika. Eller skäller på dem fast det inte är deras fel. Eller inte delar maten tillräckligt så Arvid sätter i halsen eller tvingar dem äta något de inte gillar. Eller inte märker att Arvid har bajs och glömmer byta på honom eller Jalmar som precis slutat med blöja och kanske glömmer bort att gå på toa. Eller att de klär på dem för lite/mycket när de är ute. Eller att Jalmar inte får ha sin älskade "Mr.Lejon" (snutten) när han behöver honom.

Ja, listan kan göra betydligt längre, allt detta och mer därtill snurrar runt i mitt huvud just nu. Kanske löjligt att vara så nojig, men de är det finaste jag har, mitt allt, mina prinsar och inget får hända dem! Jag vet innerst inne att det kommer att gå hur bra som helst, det är en jättebra avdelning med jättebra personal, men som sagt, kanske beror det på att jag själv är pedagog, kanske beror det på att jag helt enkelt är en orolig mamma. Det är en stor omställning för oss alla, det är välkommen till verkligheten.