Ett år

Idag är det ett år sedan min finaste vän och trotjänare Pepsi gick bort. Tänk att ett år har gått så fort. Jag minns den värsta dagen i mitt liv som igår. I minsta detalj. Telefonsamtalet från min bror. Bilfärden hem. Pepsi liggandes i hagen och hennes kamp att resa sig trots smärtan. Veterinären och hans ord. Mitt beslut. Bultpistolen. Regnstänken när jag sa hejdå till min finaste vän. Orden. Tårarna. Blicken från henne när jag vände ryggen till och sprang därifrån. Känslan av att svika. Smällen. Tomheten och sorgen när jag kom hem till min älskade familj.

Ett år och smärtan, saknaden, sorgen och tomheten finns fortfarande kvar. Jag kan fortfarande känna hennes varma, mjuka mule mot min kind, se hennes trygga ögon och känna hennes doft. Det finns dagar då jag bara vill slänga på mig stallkläderna och köra ut till stallet. Till Pepsi, min fristad. Min fristad där jag kunde tänka klart, hämta energi och bara leva i nuet. Lika besviken blir jag varje gång då jag inser att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva det igen. Graven har jag besökt flera gånger, men stallet, hagen och platsen där hon dog har jag inte satt min fot sedan den dagen. Visst har jag fått distans till det hela och insett att det hade blivit såhär förr eller senare ändå. Minnena lever kvar och jag är så tacksam för de 21 åren vi fick tillsammans. Tack, Pepsi. Jag älskar dig.