Vabruari

Ja, det kan jag verkligen skriva under på! Januari och Februari är de längsta, tråkigaste, dystraste, mörkaste, kallaste månaderna på året där det inte händer ett skit utan alla går bara och väntar och längtar efter sol och vår. Som om det inte var tillräckligt så är dessa  månaderna också de mest sjukdomsfyllda. Maginfluensa, vinterkräksjuka, influensa, feber, hosta, förkylningar, you name it.

Jag trodde att vi fick vår beskärda del förra året, eller rättare sagt mina pågar, men där fick jag fel. Antingen måste de har världens sämsta immunförsvar eller har de bara haft oturen att bli smittade så mycket.Var hemma två veckor i Januari med hostiga, febriga killar och tänkte att nu, nu måste det väl ändå vara över för denna gången. Tre veckor senare sitter vi här igen. Suck. Börjar kunna det här nu. Denna gången är det än så länge Arvid, med hög feber, jätteförkyld, gult var i ögonen, gult snor, hosta, rosslig och allmänt trött och gnällig. Jalmar går runt och nyser hela tiden, så vi får väl se om han också blir sjuk eller om det stannar där.

Jag gillar att vara hemma med friska barn. När de är sjuka är det annorlunda. Det är gnälligt, skrikigt och allmänt jobbigt, vilket såklart hör till när man är sjuk. Det är bara det att jag blir så rastlös av mig. Har som vanligt gjort några tappra försök att göra andra saker än att bara sitta framför tv:n, som att gå ut, städa lite och baka, men det hela slutar nästan alltid i cirkus. Arvid är absolut inte på humör för något över huvud taget, vill bara att jag ska sitta bredvid honom framför tv:n, annars skriker han i högan sky. Jalmar är rastlös och älskar att tetas med Arvid när han är så gnällig. Ingen bra kombination alls. Kanske dumt av mig att klaga, men ibland sliter man sitt hår för mindre. Jaja, får väl hoppas att det går över snart. Ikväll ska jag gå och simma alldeles, alldeles själv.