Idag firar jag fredag med att gå in i vecka 36, alltså fyra veckor kvar tills uträknat datum för lillebror att anlända. Jag kan säga att jag känner mig ganska färdig med denna graviditet. Nu börjar det bli hyfsat tungt och krämporna kommer krypandes mer och mer. Jag vet, jag borde inte klaga då jag mått bra både fysiskt och psykiskt hela tiden, men just nu är jag inne i en svacka och tycker det mesta är drygt. Kanske har att göra med att våren varit så sen och vintern så lång, jag är ju en vårmänniska ut i fingerspetsarna, men just nu går tiden så fruktansvärt långsamt, jag saknar min gamla kropp och vill ha vår bebis nu. Gick över tiden tio dagar med Jalmar och nio med Arvid så det dröjer kanske ännu ett tag innan lillebror kommer.
Jag sover dåligt på nätterna, det värker och ömmar i varenda liten del av kroppen och jag måste byta ställning en gång i kvarten för annars domnar den sidan som ligger längst ner mot madrassen. Kissnödig är jag konstant, även nattetid och springer på toa stup i kvarten. Har precis haft urinvägsinfektion och vågar därför heller inte simma längre för infektionsrisken. Har svårt att andas till och från och minsta lilla ansträngning gör så att man nästan svimmar av utmattning. Svårt för att gå i trappor då bäckenet känns av rejält. Om jag står upp eller går mer än tio minuter värker svanken så det känns som om den ska gå av på mitten. Jag har halsbränna och mår illa från och till. Tröttheten har kommit tillbaka och jag blir nästan rädd för mig själv när jag kan sitta och somna rakt upp och ner när som helst, var som helst. Mina ben och fötter är svullna och samlar på sig mer och mer vätska, känns som man flugit flygplan i tolv timmar ungefär. Jag har inget tålamod och känner mig inte glad. Har åderbrock i vänster ljumske som värker konstant och även ett på vänster vad. Har i och för sig "bara" gått upp tio kilo, men inga kläder passar eller sitter snyggt längre och jag har en kamp med mig själv varje morgon för att jag inte trivs med min kropp och mitt negativa jag. Börjar känna mig lite nervös inför förlossningen och vad som komma skall. Om jag verkligen klarar av att bli en trebarnsmamma.
Så..nu har jag fått skriva av mig lite. Som sagt, jag borde kanske inte gnälla, men allt är ju relativt och visst är det värt alla krämpor när man väl har den lille i famnen. Bara att stå ut några veckor till.
Det ÄR tufft att vara gravid med tredje barnet, speciellt när man gör som vi och har dem ganska tätt. Kroppen är tålig men bara till en viss gräns. Kanske dags att vara hemma nu istället för att jobba? När du känner att det blir för mycket, kom bort till mig och prata, jag vet ju precis vad du går igenom... Kram
SvaraRadera