Ready or not

Nedräkningen har börjat, två veckor kvar till uträknat datum. Jobbade min sista dag i onsdags och det känns väldigt konstigt att veta att man ska gå hemma ett år. Kanske för att bebis inte har kommit än och man bara går och väntar på vad som komma skall. Jalmar och Arvid ska börja på 15-timmars på sitt dagis från och med 2 Maj, så fram tills dess fördriver vi dagarna här hemma med lite småutflykter, fikastunder med nära och kära, lek, bus och mycket mys.

Jag känner mig väldigt mycket färdig, kroppen skriker efter att lillebror ska komma ut nu, men samtidigt vet jag vad jag har framför mig; förlossningen. Där känner jag mig mindre redo om man säger så. Jag är en person som gillar att planera och ha kontroll över saker och ting och det är väl det som skrämmer mig mest, att jag inte kan styra över eller ha en aning om hur förlossningen kommer att bli. Både Jalmars och Arvids förlossningar började med vattenavgång och då visste man liksom att nu är det dags, det finns ingen återvändo här inte. Denna gången har jag ingen aning om hur det kommer att bli, inte alls säkert att vattnet går först. Om det blir på natten eller på dagen, om jag ska gå över tiden eller inte, om jag är hemma eller kanske någon annan stans just då det sätter igång, om jag får tag i Tobbe om han inte är hemma eller barnpassning till pojkarna, om det går fort eller blir utdraget, om det behövs smärtlindring eller om det räcker med lustgas, om allt går bra eller inte, hur det kommer att bli efteråt med en ny liten familjemedlem. Dessa frågor brottas jag med dagligen, men försöker att ändå ta det lugnt. Jag kan inte styra över detta över huvud taget. Bara att gilla läget och acceptera.