Rekommenderas

Ojojoj, det här måste jag bara rekommendera! För er som gillar bubbelvatten så har Loka kommit med tre nya smaker i "old school style". Smakerna är: Lemon Pie, Chocolate Shake och Strawberry Ice Cream. Har bara smakat den sistnämnda, men shiiit va god den var, som att dricka jordgubbsglass, sååååå god! Rekommenderas starkt!!

Ready or not

Nedräkningen har börjat, två veckor kvar till uträknat datum. Jobbade min sista dag i onsdags och det känns väldigt konstigt att veta att man ska gå hemma ett år. Kanske för att bebis inte har kommit än och man bara går och väntar på vad som komma skall. Jalmar och Arvid ska börja på 15-timmars på sitt dagis från och med 2 Maj, så fram tills dess fördriver vi dagarna här hemma med lite småutflykter, fikastunder med nära och kära, lek, bus och mycket mys.

Jag känner mig väldigt mycket färdig, kroppen skriker efter att lillebror ska komma ut nu, men samtidigt vet jag vad jag har framför mig; förlossningen. Där känner jag mig mindre redo om man säger så. Jag är en person som gillar att planera och ha kontroll över saker och ting och det är väl det som skrämmer mig mest, att jag inte kan styra över eller ha en aning om hur förlossningen kommer att bli. Både Jalmars och Arvids förlossningar började med vattenavgång och då visste man liksom att nu är det dags, det finns ingen återvändo här inte. Denna gången har jag ingen aning om hur det kommer att bli, inte alls säkert att vattnet går först. Om det blir på natten eller på dagen, om jag ska gå över tiden eller inte, om jag är hemma eller kanske någon annan stans just då det sätter igång, om jag får tag i Tobbe om han inte är hemma eller barnpassning till pojkarna, om det går fort eller blir utdraget, om det behövs smärtlindring eller om det räcker med lustgas, om allt går bra eller inte, hur det kommer att bli efteråt med en ny liten familjemedlem. Dessa frågor brottas jag med dagligen, men försöker att ändå ta det lugnt. Jag kan inte styra över detta över huvud taget. Bara att gilla läget och acceptera. 

Gnäll och gnat

Idag firar jag fredag med att gå in i vecka 36, alltså fyra veckor kvar tills uträknat datum för lillebror att anlända. Jag kan säga att jag känner mig ganska färdig med denna graviditet. Nu börjar det bli hyfsat tungt och krämporna kommer krypandes mer och mer. Jag vet, jag borde inte klaga då jag mått bra både fysiskt och psykiskt hela tiden, men just nu är jag inne i en svacka och tycker det mesta är drygt. Kanske har att göra med att våren varit så sen och vintern så lång, jag är ju en vårmänniska ut i fingerspetsarna, men just nu går tiden så fruktansvärt långsamt, jag saknar min gamla kropp och vill ha vår bebis nu. Gick över tiden tio dagar med Jalmar och nio med Arvid så det dröjer kanske ännu ett tag innan lillebror kommer.

Jag sover dåligt på nätterna, det värker och ömmar i varenda liten del av kroppen och jag måste byta ställning en gång i kvarten för annars domnar den sidan som ligger längst ner mot madrassen. Kissnödig är jag konstant, även nattetid och springer på toa stup i kvarten. Har precis haft urinvägsinfektion och vågar därför heller inte simma längre för infektionsrisken. Har svårt att andas till och från och minsta lilla ansträngning gör så att man nästan svimmar av utmattning. Svårt för att gå i trappor då bäckenet känns av rejält. Om jag står upp eller går mer än tio minuter värker svanken så det känns som om den ska gå av på mitten. Jag har halsbränna och mår illa från och till. Tröttheten har kommit tillbaka och jag blir nästan rädd för mig själv när jag kan sitta och somna rakt upp och ner när som helst, var som helst. Mina ben och fötter är svullna och samlar på sig mer och mer vätska, känns som man flugit flygplan i tolv timmar ungefär. Jag har inget tålamod och känner mig inte glad. Har åderbrock i vänster ljumske som värker konstant och även ett på vänster vad. Har i och för sig "bara" gått upp tio kilo, men inga kläder passar eller sitter snyggt längre och jag har en kamp med mig själv varje morgon för att jag inte trivs med min kropp och mitt negativa jag. Börjar känna mig lite nervös inför förlossningen och vad som komma skall. Om jag verkligen klarar av att bli en trebarnsmamma.

Så..nu har jag fått skriva av mig lite. Som sagt, jag borde kanske inte gnälla, men allt är ju relativt och visst är det värt alla krämpor när man väl har den lille i famnen. Bara att stå ut några veckor till.

Längtan

Vi har bott i Sösdala i snart 3 år nu. Trivs bra på alla sätt och vis och ångrar absolut inte att vi flyttade in till byn från landet. Det är en bra by som har det mesta; skola, dagis, mataffär, vårdcentral, sim- och sporthall, diverse idrottsföreningar, närheten till både Hässleholm, Kristianstad, Lund och Malmö och dessutom stannar tågen här. Kan inte klaga på något egentligen, men såhär efter att ha bott tre år i villakvarter så känner både jag och Tobbe att vi inte riktigt hör hemma här. Vi har jättebra grannar och bor i ett bra, praktiskt hus, barnen har nära till kompisar, parker och lekplatser och våra familjer bor här. Alltså, bra på alla sätt och vis, men det är liksom inte vi. Det är något med oss och landet. Det är där vi trivs som allra bäst. Det är där vi hör hemma. Det är vi.

Huset vi hade när vi bodde ute på landet var mysigt, men alldeles för litet för oss och dessutom låg det intill en väg där bilisterna körde som idioter. Huset vi har nu är praktiskt, men saknar i mitt tycke charm. Just nu är det det bästa alternativet för oss, men vi har så smått börjat drömma om ett stort, charmigt hus någonstans ute på landet. Än så länge är det bara en dröm och jag vet att om vi någon gång kommer att flytta från detta hus vi bor i nu, så kommer det endast att bli av om vi hittar vårt absoluta drömhus. Det är viktigt att ha längtan, drömmar och visioner, sen kan man ju alltid hoppas att de någon gång slår in.