Så var det midsommar igen, fasiken vad tiden går fort. Verkar i alla fall som det blir hyfsat väder, något kvavt i luften dock. Blir ett väldigt lugnt firande för våran del hemma hos mina föräldrar i eftermiddag. Skönt att slippa hålla på med mat och grejer, känns inte som att det är högsta prioritering i vår lilla familj just nu.
På tisdag kl.17 har vi i alla fall visning på vårt hus, ska bli himla spännande hur det hela kommer att sluta. Helgen kommer därför att gå åt till att städa, städa, städa. Vi ska sova hemma hos Tobbes föräldrar ett par nätter nu eftersom vi ska måla golvet i hallen på ovanvåningen. Det ska målas med stark lackfärg, så det går inte att va i huset då. Konstigt att man bott här i fyra år nu och först när man ska sälja det så blir saker och ting gjorda. Det är väl det som kallas "homestyling" antar jag.
Annars rullar dagarna på, fort går det. Arvid är 9 dagar gammal idag och fortfarande äter och sover han den mesta tiden av dygnet. Jalmar har väl det lite jobbigt just nu, mycket som händer runtomkring honom. Han accepterar lillebror och vill gärna klappa och hjälpa till, men kräver uppmärksamhet från oss hela tiden och är en aningens trotsig. Inte så konstigt alls, han har ju tusen grejer att bearbeta i sitt huvud och har även varit extremt trött och gnällig de senaste dagarna. Tycker så synd om honom, min lille prins, men det är bara att göra det bästa av situationen och ge honom den kärlek och trygghet han behöver. Hade varit bra om man kunde klona sig själv ibland.
Ha nu en riktigt mysig midsommar mina vänner och ta hand om varandra!
Har kommit på att glass faktiskt är mycket godare än godis och man tröttnar heller inte lika fort på det som när man köpt en påse lösgodis. I alla fall så här års så är glass ett måste och jag har hittat ett par favoriter som bara är sååå goda! Företaget heter Alvesta-glass och finns på Maxi att köpa. Den ena heter saltlakrits och smakar typ som "hubba bubba lakrits", ett måste för en saltlakritsälskare som jag, helt fantastisk god! Den andre heter kaffefrappe och är kaffegräddglass med chokladsås, smakar ungefär som en riktigt god is-kaffelatte med krämig choklad, himmelsk god (om man gillar kaffe förstås). Det bästa är ändå, hur konstigt det än låter mina vänner, att dessa två kombinationer tillsammans är såååå goda. You should try it! De har även ett stort sortiment av laktosfri glass. Om ni kikar in på www.alvestaglass.se så kanske ni hittar fler favoriter som ni kan prova i sommar!
Tänkte börja med att tacka alla som har gratulerat oss, ingen nämnd ingen glömd, men ni vet vilka ni är och det känns så bra att man har så många fina vänner som vill lyckönska en, så TACK!
Nu har vi varit hemma i fem dagar med vår lille nykomling i familjen och hunnit landa lite. Stor omställning med ett barn till, men vardagen kommer snabbt ikapp en och man hittar sina små rutiner. Det kommer säkert att ta ett bra tag till innan alla bitar faller på plats, men vi har i alla fall börjat bra. Arvid är en jättesnäll liten gosse, som än så länge inte gör mycket annat än att sova och äta. Än så länge blir det ett par amningstillfällen på natten, vilket är helt ok för min egen del. Jag sov sämre när jag var höggravid, så jag känner mig faktiskt ganska utvilad när vi går upp runt 6-tiden på morgnarna. Jalmar vaknar ju som vanligt vid 05 (ingen ändring där inte), men eftersom Tobbe får sova hela nätter så går han upp och tar honom då.
Den största förändringen har givetvis skett för Jalmars del. Han förstår ju inte riktigt varför inte han kan få all uppmärksamhet som han alltid annars får. När han och Tobbe skulle hämta mig och Arvid inne på BB, så ville han inte titta på Arvid ens en gång. Nu går det bättre och han vill gärna vara med och byta blöja på honom, kolla när han blir ammad eller bara klappa och pussa på honom. Däremot är det svårt för en 1,5 åring att förstå vad ordet "vänta" innebär. Att mamma eller pappa inte kan komma genast utan att man måste vänta ett par minuter, det finns inte i hans värld. Likaså är det precis som att Jalmar förstår att Arvid behöver mamma, men när pappa har Arvid så vill han inte acceptera det, utan ska ha pappas fulla uppmärksamhet och det NU. Så just nu är det pappa som gäller för hans del, mamma behöver man bara ibland. Känns väl lite sisådär för min del, då jag är så van att alltid finnas där för honom. Visst finns jag där nu också, men inte alls på det sättet, inte fysiskt. Det gör lite ont i hjärtat, men samtidigt vet jag ju att det bara är en period det gäller.
Jag känner mig i alla fall som världens lyckligaste som har fått två helt friska, vackra, underbara pojkar och en underbar man därtill.
Ja, så var han då ute, vår lille Arvid, helt underbar är han och vi är så lyckliga! Jalmar vaknade till vid 04.30-tiden i onsdags morse och jag gick som vanligt in till honom för att försöka få honom att somna om. Detta brukar fungera om jag lägger mig i soffan som står på hans rum, vilket jag gjorde, men då började fostervattnet att sippra ut. Tänkte att det kanske var falskt alarm som sist och väntade en stund, men det fortsatte att rinna så jag gick in och sa till Tobbe. Gissa om han vaknade på två röda och for upp som en skållad gris och skulle stressa iväg med en gång. Jag däremot kände mig ganska lugn och tog det hela med ro. Tänkte nog någonstans att det är nog bara falskt alarm i alla fall, bara nio dagar över tiden ju! Jalmar vaknade vid 05 som vanligt och jag började packa ihop min väska och ringde till mamma och pappa som skulle komma och passa Jalmar. Ringde även till förlossningen och de sa att jag kunde ta det med ro och komma in när vi hade ätit frukost och packat klart. Så det gjorde vi och klockan var väl runt 07-tiden när vi kom in till förlossningen.
Kände ingenting, bara sipprande fostervatten som om man gick och småkissade hela tiden, kan säga att Pampers funkar även till vuxna haha! Jag blev i alla fall undersökt och eftersom Arvid fortfarande låg väldigt högt upp och med rörligt huvud så fick jag bli sängliggandes och absolut inte röra mig ur fläcken. Inte ens gå upp och kissa alltså, utan bara kissa i ett såntdär "bäcken", liggandes ned i sängen. Ingen lätt historia det där och ganska förnedrande att behöva hjälp. Likaså blev man ju rent psykiskt kissnödig hela tiden av vetskapen av att inte få lov att gå upp.
Jag blev upprullad på BB-avdelningen för där fanns inte tillräckligt med rum nere på förlossningen. Kändes mindre kul att behöva ligga bland en massa nykläckta bebisar och lyckliga föräldrar när man hade sitt framför sig. Hur som helst så kände jag mig ganska lugn hela tiden och var inställd på att det skulle ta lång tid. Då började faktiskt värkarna komma smått krypandes var tjugonde minut framåt 11-tiden på dagen. Det som skiljde sig redan från första värken jämfört med Jalmars förlossning, var att redan från början var det en helt annan explosivitet i dem. Likaså var jag fullt fokuserad på varje värk och kunde möta dem på ett helt annat sätt än med Jalmars värkar. Visst fanns det värkar som var så starka att det över huvud taget inte gick att hantera dem, men över lag hade jag kontroll och det kändes bra. Jag föreställde mig en sån där gammaldags digital klocka, där siffrorna liksom rullar fram. Jag såg framför mig hur siffrorna sakta rullade framåt och när värken nådde sin kulmen då stod klockan på 00:25, fråga mig inte varför, och sen rullade det sakta tillbaka till 00 .00 igen.
Runt 16-tiden på eftermiddagen var värkarna nere i var fjärde minut och hade vid det laget blivit väldigt starka. Jag kände ändå att jag fortfarande kunde fokusera och slappna av. Jag blev undersökt och då hade Arvid kommit längre ner och huvudet hade fixerats och jag var dessutom öppen 5 cm. Så blev det dags att flyttas ner till förlossningen igen och eftersom jag fick lov att röra mig igen var jag ju givetvis kaxig och trodde att jag skulle kunna gå dit själv. Kan säga att jag gick ut från BB själv, sen var värkarna så jäkliga att jag fick lägga mig ned!
När vi kom in på förlossningen hade jag ingen kontroll på omvärlden över huvud taget utan var helt inne i värkarbetet. Fick den underbara lustgasen, räddaren i nöden, och Tobbe hjälpte mig att räkna ned när jag skulle ta den. Sen gick allt så himla fort och helt förvånad så kände jag plötsligt en kraftig krystvärk. Oj, vilken jäkla kraft alltså, helt annorlunda än med Jalmar. Jag blev undersökt och var öppen 8 cm, men krystvärkarna fortsatte komma. Det var lättare sagt än gjort när barnmorskan bad mig att inte krysta, hur mycket jag än ville hålla igen så kunde jag verkligen inte! Så vips sa hon att nu kunde jag krysta och det gjorde jag för kung och fosterland och allt. Och det var en otroligt häftig känsla när jag kände hur huvudet började komma fram och när jag själv kunde styra över hur pass mycket jag kunde pressa och när jag kunde hämta nya krafter. Med lustgas går allt och ett par krystar till så var lillprinsen ute, kl.17.50! Vilken skillnad på förlossning och förlossning alltså, detta var rena drömmen kan jag säga, tack vare fokus och att det gick så snabbt så jag fortfarande hade kraft och ork. Från värkarnas början till själva födseln så varade Jalmars förlossning i 36 timmar och Arvids i 8.
Jag är så tacksam för att allt gick bra och att vår lille Arvid är en underbar frisk liten gosse med världens underbaraste storebror och pappa. Det är nu livet och verkligheten börjar på riktigt.
Jag har aldrig varit den som uppskattat egentid sedan man fått barn. Har aldrig riktigt förstått vad folk menar när de säger att det är sååå skönt med egentid. Jag har snarare sett det som att jag mår som allra bäst när jag får vara med min familj och framför allt med Jalmar och spendera min tid med honom. Det känns liksom som att man är halv om man inte har sin familj omkring sig. Har heller aldrig sett det som ett problem att ha med mig Jalmar vart jag än ska någonstans. Fast jag kan ju tycka att i vissa situationer är det dock lättare när man inte har sitt barn med sig och det viktigaste av allt, att det är så himla nyttigt att vara ifrån varandra. Man strävar ju ändå mot att ens barn ska bli så självständigt som möjligt och då är det också viktigt att man inte alltid är tillsammans. Att man som mamma kan släppa kontrollen.
Denna vecka har varit lite smådryg för min del. Mycket i görningen nu, mycket tankar, funderingar, oro vilket i sin tur har lett till mycket konflikter med min lille prins. Idag tog Tobbe Jalmar och körde iväg en sväng på förmiddagen för de skulle svetsa lite på vår ena bil. Jag tog tillfället i akt och begav mig in till stan en runda. Hade väl inte något egentligt ärende, men kände att jag behövde komma ut lite. Och för första gången sen Jalmar föddes så tyckte jag att det var riktigt skönt att strosa runt där alldeles ensam i min egen takt och bara tänka på mig själv. Jag tog god tid på mig och kollade in varenda affär och gick runt och bara njöt. Inte för att jag kan handla så mycket i klädväg till mig själv just nu med tanke på min höggravida kropp, men i alla fall. Det blev lite kläder till Jalmar och sen en tur till Maxi hann jag med också.
Jag har nog underskattat det där med egentid tror jag. Det är viktigt att man tar hand om sig själv och mår bra om man vill att ens omgivning också ska göra det. Kändes så bra när Tobbe och Jalmar kom hem igen, för då inser man hur lyckligt lottad man är som har en sån fin liten familj. Älskar er.
Vet inte varför, men av någon anledning så började vi använda Pampers till Jalmar redan från början. Har alltid funkat bra och numera är det byxblöjan som gäller från samma märke. Tror de allra flesta ändå köper Libero, men de två märkena är väl i alla fall de som folk använder mest till sina barn. Ligger ungefär samma i pris också. Vi har testat Libero vid några tillfällen på Jalmar, men av någon anledning får han alltid röda utslag när han haft dem så för vår del är det Pampers som gäller.
Häromdagen fick jag för mig att vi skulle prova Ica:s byxblöjor och köpte ett paket med hem. De ligger faktiskt lite billigare i pris också och jag tänkte att man kan ju alltid prova. De visade sig hur som helst vara helt värdelösa och det verkar som att man får det man betalar för. Det går över huvud taget inte att dra på blöjan utan att den spricker upp i ena sidan/sömmen, hur försiktig man än är. Sen sitter den helt löst efter det (trots rätt storlek) och håller varken bajs eller kiss på plats. Nä, det blir inga Ica-blöjor hädan efter. Då betalar jag hellre lite mer och får en blöja som håller.
Idag har inte varit någon rolig dag för mig och Jalmar alls. Vissa dagar kommer man helt enkelt inte överens och idag har varit en sån dag. Jag har väl inte varit på strålande humör precis och givetvis så har Jalmar märkt det på mig och tar tillfället i akt och testar mammas gränser. Var hos barnmorskan igår och känner mig lite nedstämd efter det besöket. Bebis ligger inte fixerad, snarare väldigt rörlig med huvudet. Skulle vattnet gå så måste jag direkt till CSK för att annars finns det en risk att navelsträngen kan klämmas eller i värsta fall trilla ut. Kommer inte värkarna igång i samband med vattenavgång så blir jag inlagd. Troligtvis kommer vattnet att gå först eftersom jag bär på den bakterie som orsakar urinvägsinfektion och på de kvinnor som bär på den så går oftast vattnet först. Fick en tid för igångsättning den 22 Juni, om inget har hänt tills dess. Nä, det känns inget vidare alls det här och kanske inte så konstigt att man inte har varit på bästa humöret idag.
Sen har vi alltså "bokat" ett hus i Sösdala och kommit överens med ägarna att vi ska ta det. Skulle skriva kontrakt nästa vecka med tillträde om tre månader, men då säger tydligen vår bank att de har som policy att vi måste ha en köpare på vårt hus innan vi kan skriva kontrakt. Ja, men hur sjutton ska man kunna garantera det då?! Då skulle vi med andra ord först sälja vårt hus och sen chansa på att vi hittar något innan de nya ägarna flyttar in. Hittar man då inget, vart ska man då ta vägen?! Konstigt resonemang tycker jag i alla fall. Vi var ju givetvis beredda på att betala dubbla hyror ett par månader om vi mot all förmodan inte skulle få sålt vårt hus i tid. Som tur är så gick ägarna av vårt "nya" hus med på detta så vi har i alla fall ett muntligt avtal. Vårt hus kommer att ligga ute för försäljning från och med måndag på Hemnet.se
Finns det något som heter 1,5 års-trots så genomgår Jalmar den i allra högsta grad nu. Han vill veta var jag står i allt och testar till det yttersta. Allt är "nej", så kvittar det vad jag än säger för han vill/ska inte någonting just nu. Jobbigast är att ta på honom kläder då han i princip slänger sig bakåt och gör sig omöjlig att ta på. Ska vi någonstans så springer han åt andra hållet. Han vet ju givetvis att jag är begränsad i mina rörelser och utnyttjar det till max. Blir man arg på honom så skrattar han bara, vilket gör en ännu mer arg och det tycker han är ännu roligare. Idag har han testat mig genom att spotta på saker, vilket inte alls är ok, men han vill ju se hur långt han kan gå innan mamma blir riktigt arg. Kan säga att idag har det inte krävts mycket för att bli arg för min del och det är så jäkla tråkigt när man blir ovänner. Sen får man världens sämsta samvete för att man skällt och känner sig som den sämsta mamman i världen. Jag hoppas på en bättre dag i morgon.
Just nu snurrar det en hel del tankar och funderingar i huvudet på mig. Mycket som är på g och kanske inte så konstigt att det maler i hjärnkontoret på en. Vecka 40 denna vecka för bebisen, men än så länge inga tecken på att han vill titta ut. Vi har ett hus på gång i Sösdala och vårt kommer ut inom det snaraste på försäljning på Hemnet. Om allt går som planerat så kommer vi att flytta om tre månader. Det är väl just nu dessa två stora "projekt" som cirkulerar i olika tankebanor, både för mig och för Tobbe.
Nummer ett är tanken på förlossningen givetvis, som fortfarande skrämmer mig massor, men samtidigt vill jag ha det "avklarat". Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt ska gå bra och att lilleman kommer att må bra. Jag vill få tillbaka min kropp, kunna andas normalt igen och kunna röra mig utan att vara så jäkla begränsad som jag är för tillfället. Jag undrar över hur den lille kommer att vara, om jag kommer att få sova över huvud taget eller om han kommer att vara vaken varannan timme på nätterna i åtta månader precis som Jalmar var. Jag undrar hur Jalmar kommer att ta det hela med en ny familjemedlem som kommer ta en hel del av mammas uppmärksamhet och tid. Jag undrar om och när vi får vårt hus sålt och hur det kommer att bli när vi flyttar in till byn. Om vi kommer att trivas i det nya huset. Om vi gör rätt val som flyttar.
Det gäller att ta en dag i taget, fokusera på nuet liksom, men det är himla svårt emellanåt med så mycket tankar. Jag lovar att hålla er uppdaterade mina vänner.
SÅ frustrerande!! Fick veta att en av mina absoluta favoritartister Jamie Cullum uppträder på Tivoli i Köpenhamn ikväll...och jag kan förstås inte vara där, hur mycket jag än vill! Kostar bara inträdet också, billigt och bra, men vad hjälper det när man är väldigt mycket höggravid som jag?! Inte varje dag en så stor världsstjärna gör konsert så nära. Nä, ska sitta här hemma och tycka synd om mig själv ikväll och sörja för att jag går miste om detta unika tillfälle!
Allt är lugnt och precis som vanligt här hemma. Jag och Jalmar njuter av det fina vädret, vilken skillnad det är när man kan vara ute hela dagarna och slippa sitta inne och dega. Man får så mycket mer energi och ork och allt blir genast mycket roligare. Fast man har ju sina begränsningar trots sin vilja. Skulle vilja göra så mycket mer, men orkar inte med min stora mage. Skulle vilja åka iväg och bada med Jalmar eller åka in till stan, gå en lång runda eller åka på någon mysig utflykt, men då säger kroppen stopp. Det får bli när lillen kommit ut. Fast Jalmar klagar inte, han är så nöjd bara han får strosa runt här hemma och leka lite i sandlådan, plaska med lite vatten och bara vara. Tror inte att lillklimpen kommer att komma innan beräknat datum, som ju är den 10 juni. Har en känsla av att han vill ligga kvar där inne och mysa ett tag till, vi får väl se.
Vi har haft mäklare ute och värderat huset, så inom det snaraste skall det ut på försäljning. Sen hoppas vi på att hitta ett hus i Sösdala som vi kan tänka oss. Just nu är marknaden inte stor alls där, på sin höjd tre, fyra hus till salu. Vi hoppas det dyker upp något inom det snaraste.
Eller vad sjutton tänker man på när man lär sin 2-åring att börja röka?! Man måste ju vara totalt IQ-befriad som förälder...kolla in detta, helt sjukt!
Så var det midsommar igen, fasiken vad tiden går fort. Verkar i alla fall som det blir hyfsat väder, något kvavt i luften dock. Blir ett väldigt lugnt firande för våran del hemma hos mina föräldrar i eftermiddag. Skönt att slippa hålla på med mat och grejer, känns inte som att det är högsta prioritering i vår lilla familj just nu.
