Sov gott Zelma

Idag är det som sagt ett år sedan Pepsi gick bort. Väldigt konstigt det här, men just idag tvingades mina kära svärföräldrar ta farväl av sin fina, lilla Franska Bulldog Zelma. Zelma har, liksom Pepsi, alltid funnits där och det känns så tomt att hon är borta. Barnen älskade verkligen Zelma och hon älskade dem lika mycket. Vi visste ju alla att denna stunden skulle komma någon dag, men när den dagen inträffar så blir bara allt upp och ned. Jalmar blev så himla ledsen idag när vi berättade, det gör verkligen ont i mammahjärtat att se sin son bli så ledsen. Vi kommer alltid att minnas och sakna vår fina Zelma och hoppas att hon har det bra nu. En extra kram till Gunilla och Hans. Sov gott lilla Zelma.

Ett år

Idag är det ett år sedan min finaste vän och trotjänare Pepsi gick bort. Tänk att ett år har gått så fort. Jag minns den värsta dagen i mitt liv som igår. I minsta detalj. Telefonsamtalet från min bror. Bilfärden hem. Pepsi liggandes i hagen och hennes kamp att resa sig trots smärtan. Veterinären och hans ord. Mitt beslut. Bultpistolen. Regnstänken när jag sa hejdå till min finaste vän. Orden. Tårarna. Blicken från henne när jag vände ryggen till och sprang därifrån. Känslan av att svika. Smällen. Tomheten och sorgen när jag kom hem till min älskade familj.

Ett år och smärtan, saknaden, sorgen och tomheten finns fortfarande kvar. Jag kan fortfarande känna hennes varma, mjuka mule mot min kind, se hennes trygga ögon och känna hennes doft. Det finns dagar då jag bara vill slänga på mig stallkläderna och köra ut till stallet. Till Pepsi, min fristad. Min fristad där jag kunde tänka klart, hämta energi och bara leva i nuet. Lika besviken blir jag varje gång då jag inser att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva det igen. Graven har jag besökt flera gånger, men stallet, hagen och platsen där hon dog har jag inte satt min fot sedan den dagen. Visst har jag fått distans till det hela och insett att det hade blivit såhär förr eller senare ändå. Minnena lever kvar och jag är så tacksam för de 21 åren vi fick tillsammans. Tack, Pepsi. Jag älskar dig.

Suck

Idag har jag en såndär tråkig, bitter dag. Känner mig nedstämd och nere. Jag vet, det är underbart med våren och allt som hör till, men dessa dagar infaller utan att jag kan styra över det och idag är en sån dag, trots sol och vår. Suck.

Var hos barnmorskan i förmiddags och det visade sig att hon blev osäker på om bebis låg med huvudet ner som vi har trott ganska länge nu eller om det faktiskt kunde vara så att rumpan låg längst ner. Hon fick hämta en annan barnmorska som kände och klämde på magen, men även hon var osäker. Eftersom det bara är 1,5 vecka kvar till uträknat datum (13 Maj) så fick jag göra ett extra ultraljud, bara för säkerhets skull. Det visade sig tack och lov att bebis hade huvudet neråt, men att han fortfarande ligger väldigt högt upp och har fullt "ruckbart" huvud, dvs. ej fixerad. Borde kanske vara glad åt att han i alla fall ligger rätt, men eftersom han inte alls sjunkit ner så känns det som att en förlossning ligger långt bort. Suck igen. Jag som är så färdig nu. Jag bara går här och väntar. Rastlös men för orkeslös och tung för att kunna ta tag i något. Jag pallar inte sitta hemma och bara glo, det är inte jag. Det kryper i hela kroppen på mig och jag klättrar på väggarna. Jag gillar att hålla igång. Samtidigt så strejkar kroppen och jag får bara så förbannat ont om jag skulle ge mig på något projekt. Blääää.