Svimattack

Jag brukar gå och lämna blod var tredje månad ungefär. Tycker det känns bra att kunna hjälpa till och bidra med något som verkligen behövs i samhället. Det har alltid funkat bra att lämna blod för min del. Har alltid mått bra efteråt och tycker varken det är läskigt med sprutor eller blod.

Här om dagen var jag dock lite för kaxig för mitt eget bästa. Skulle lämna blod på arbetstid, sen komma tillbaks och jobba som vanligt, inget konstigt med det. Mina fina, omtänksamma arbetskolleger ställde frågan:  "-Är det säkert att du orkar jobba hela eftermiddagen när du varit och lämnat blod?!" Eftersom jag alltid mått bra efteråt så svarade jag såklart: "-Inga problem, jag har aldrig mått dåligt efteråt, så det är lugnt".

Jag lämnade mitt blod som vanligt, 5 deciliter, inga problem. Lite kaxigt frågade jag om det var ok att träna samma kväll och sjuksköterskan svarade att så länge det kändes bra, så var det grönt. Sjuksköterskan sa till mig att jag skulle ta lite fika som de bjöd på efteråt för blodsockernivåns skull, men jag tackade nej eftersom jag ville tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Tog bara ett glas saft i förbifarten. På vägen ut från rummet började det sticka lite konstigt i  hela kroppen. Ungefär som när en fot eller arm domnar. Jag tänkte att det var nog inget och skyndade mig till hissen. Började känna mig ännu konstigare och började skaka i hela kroppen och kände mig kräkfärdig. Väl i hissen var min tanke att bara jag kommer ner på bottenplan så kan jag sätta mig ner en stund innan jag kör tillbaka till jobbet. Sen märker jag bara hur mitt synfält blir mindre och mindre och helt suddigt. Jag bokstavligt ramlar ut ur hissen och det blir helt svart. Det läskigaste var att jag var så medveten hela tiden, men kroppen löd mig inte. Jag hamnade i någon form av halvliggande position på golvet lutandes mot en vägg, precis utanför hissdörrarna. Helt kolsvart för ögonen och skakandes i hela kroppen. Ett par i min egen ålder passerar mig och tittar väldigt konstigt på mig, men skiter fullständigt i att jag sitter/halvligger där, de går i princip över mig och in i hissen. Idioter! De kunde väl åtminstone fråga hur det var fatt. Sen kommer en medelålders man förbi och han ser direkt att allt inte är som det ska. Han sätter sig ner hos mig och frågar hur jag mår. Fortfarande väldigt suddigt och skakig berättar jag hur situationen är och sen kommer en sjuksköterska förbi och ger mig lite vatten. Jag får sitta där en lång stund innan jag över huvud taget kan resa mig igen. När jag väl kommit på benen igen fick jag gå ut i entrén och sätta mig ner i en soffa och vila. Det tog en bra stund innan jag var kapabel till att sätta mig i bilen och köra tillbaka till jobbet.

Resten av den dagen var jag inte så kaxig kan jag säga. Minsta lilla hastiga rörelse så snurrade det i skallen på mig och svartnade för ögonen. Fick fylla på med socker i kroppen, jag som försöker vara så nyttig annars, det blev både chokladboll och chokladmjölk. På kvällen mådde jag lite bättre och nu är jag som vanligt igen. Har aldrig svimmat i hela mitt liv och vet inte vad det berodde på att det blev såhär denna gången. Men shit vad läskigt det var att hjärnan var så medveten men kroppen inte samarbetade över huvud taget. Och vilken tur att jag inte tog trapporna ned istället för hissen, för då hade jag nog slagit mig ganska rejält. Kan säga att det blev inte någon träning den kvällen. Nästa gång tänker jag definitivt ta den där fikan och sitta kvar en lång stund. För säkerhets skull.

Maroon 5

Som jag skrev tidigare, jag tillbringar mina kvällar med powerwalk, löpning, crosstrainern eller zumba och mår så bra av detta. En stund för mig själv och mina tankar. Ett måste är dock musik på hög volym i lurarna och favoriten är just nu denna:

Sista vilan

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.  När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans   hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska  igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar. Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt  flyger hon iväg över det gröna gräset. Hennes ben bär henne fortare och fortare tills hon återförenas med den hon älskar. Ni möts i en omfamning som  varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hennes huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på  ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta. Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...

Life goes on

Hur jobbigt och tungt det än har varit och stundtals fortfarande är, så visst går livet vidare. Jag har inte alls varit motiverad att skriva i min blogg den senaste tiden och det förstår ni säkert. Det är nu inne på den sjätte veckan sedan jag förlorade min trotjänare och bästa vän. Jag vet inte riktigt hur tiden har kunnat flyga iväg så fort, men jag antar att när man sörjer så har man inte direkt någon hum om tid och rum. Visst känns det lite ljusare för varje dag som går och stundtals lättnad över det som troligtvis ändå skulle ha hänt inom en snar framtid och som jag våndats över så många gånger, det är över.

Kvar är saknaden och den är fruktansvärt stor. Jag kan komma på mig själv ibland med att jag får sån otrolig lust att bara kasta mig i bilen och köra ut till stallet för att få se henne en sista gång. Jag kan fortfarande känna hennes päls mot mina fingrar och jag kan fortfarande känna doften av henne. Som att hon fortfarande står där i hagen och väntar på att jag ska komma och ge henne mat.

För ett par helger sedan var jag och hämtade hennes aska. Det var skitjobbigt, men samtidigt fick Pepsi komma hem. Hem till sin favorithage, där hon trivdes allra bäst. Vi begravde henne i en liten skogsglänta med björkar runtomkring, vid en damm, precis på det stället där hon och hennes hästkompis Polly låg och latade sig i gröngräset varje sommarmorgon.

Som ni förstår så har jag inte riktigt varit mig själv de senaste veckorna och inte mått speciellt bra. Jag känner  dock att jag blir starkare för varje dag som går och inombords känns det också lite lättare för varje dag. Allt har sin tid och det måste få ta tid. Jag har inte riktigt vant mig vid att inte kunna köra ut till henne om kvällarna, som jag gjort i 20 års tid. Jag saknar det som fan. Min stund, min fristad, där jag kunde andas ut och där jag alltid mådde så jäkla bra. I stället har jag ersatt denna tid med att ge mig ut på en löprunda alt. powewalk om kvällarna och detta har blivit lite av en drog för mig. Min stund för mig själv, där jag kan rensa huvudet och hämta ny energi. Nu börjar semestern närma sig med stormsteg och jag ser fram emot att få vara tillsammans med min familj och vänner. Avkoppling och lata dagar kommer att göra oss alla gott.

Arvid 2 år

Tänk att min lille trollunge fyller hela 2 år idag! Jag är världens stoltaste mamma till världens goaste unge! Tack för att du förgyller mitt liv min älskade lillprins, din närvaro strålar i kapp med solen och ditt leende får en att smälta. Jag älskar dig mest i hela världen, idag firar vi din dag med jordgubbstårta och en massa paket, grattis!

Jag försöker

Ni får förlåta mig om jag ältar, men jag måste få skriva av mig, måste bearbeta, måste få sörja.

Det har nu nästan gått två veckor sen min älskade trotjänare fick sluta sitt liv. Min finaste Pepsi som jag fick 21 underbara år tillsammans med. Jag försöker verkligen leva i nuet och ta dagen som den kommer. Emellanåt skulle jag vilja stanna upp och "hinna" sörja ordentligt, för vardagen och dess rutiner tar upp så mycket av min tid att jag inte hinner känna efter ens en gång. Samtidigt blir jag inte av med den där gnagande känslan som jag har inombords. Skuldkänslorna. Saknaden. Tomheten. Hur mycket jag än anklagar mig själv så kommer hon aldrig att komma tillbaka. Jag visste att tiden var inne förr eller senare, men jag kunde aldrig föreställa mig hur svårt det skulle bli. Saknaden är stor.

Jag fick ett brev häromdagen. Det stod att askan efter Pepsi var klar att hämta. Det blir så svart på vitt liksom. Det enda som finns kvar av min fina, vackra häst är en hög med aska. Jag är inte redo än. Inte redo att hämta hem den och begrava den. Jag vill inte. Orkar inte. Inte än.

Det sägs att sorgen försvinner aldrig men man lär sig leva med den. Jag tror det stämmer ganska bra. Det får ta den tid det tar.