Svimattack

Jag brukar gå och lämna blod var tredje månad ungefär. Tycker det känns bra att kunna hjälpa till och bidra med något som verkligen behövs i samhället. Det har alltid funkat bra att lämna blod för min del. Har alltid mått bra efteråt och tycker varken det är läskigt med sprutor eller blod.

Här om dagen var jag dock lite för kaxig för mitt eget bästa. Skulle lämna blod på arbetstid, sen komma tillbaks och jobba som vanligt, inget konstigt med det. Mina fina, omtänksamma arbetskolleger ställde frågan:  "-Är det säkert att du orkar jobba hela eftermiddagen när du varit och lämnat blod?!" Eftersom jag alltid mått bra efteråt så svarade jag såklart: "-Inga problem, jag har aldrig mått dåligt efteråt, så det är lugnt".

Jag lämnade mitt blod som vanligt, 5 deciliter, inga problem. Lite kaxigt frågade jag om det var ok att träna samma kväll och sjuksköterskan svarade att så länge det kändes bra, så var det grönt. Sjuksköterskan sa till mig att jag skulle ta lite fika som de bjöd på efteråt för blodsockernivåns skull, men jag tackade nej eftersom jag ville tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Tog bara ett glas saft i förbifarten. På vägen ut från rummet började det sticka lite konstigt i  hela kroppen. Ungefär som när en fot eller arm domnar. Jag tänkte att det var nog inget och skyndade mig till hissen. Började känna mig ännu konstigare och började skaka i hela kroppen och kände mig kräkfärdig. Väl i hissen var min tanke att bara jag kommer ner på bottenplan så kan jag sätta mig ner en stund innan jag kör tillbaka till jobbet. Sen märker jag bara hur mitt synfält blir mindre och mindre och helt suddigt. Jag bokstavligt ramlar ut ur hissen och det blir helt svart. Det läskigaste var att jag var så medveten hela tiden, men kroppen löd mig inte. Jag hamnade i någon form av halvliggande position på golvet lutandes mot en vägg, precis utanför hissdörrarna. Helt kolsvart för ögonen och skakandes i hela kroppen. Ett par i min egen ålder passerar mig och tittar väldigt konstigt på mig, men skiter fullständigt i att jag sitter/halvligger där, de går i princip över mig och in i hissen. Idioter! De kunde väl åtminstone fråga hur det var fatt. Sen kommer en medelålders man förbi och han ser direkt att allt inte är som det ska. Han sätter sig ner hos mig och frågar hur jag mår. Fortfarande väldigt suddigt och skakig berättar jag hur situationen är och sen kommer en sjuksköterska förbi och ger mig lite vatten. Jag får sitta där en lång stund innan jag över huvud taget kan resa mig igen. När jag väl kommit på benen igen fick jag gå ut i entrén och sätta mig ner i en soffa och vila. Det tog en bra stund innan jag var kapabel till att sätta mig i bilen och köra tillbaka till jobbet.

Resten av den dagen var jag inte så kaxig kan jag säga. Minsta lilla hastiga rörelse så snurrade det i skallen på mig och svartnade för ögonen. Fick fylla på med socker i kroppen, jag som försöker vara så nyttig annars, det blev både chokladboll och chokladmjölk. På kvällen mådde jag lite bättre och nu är jag som vanligt igen. Har aldrig svimmat i hela mitt liv och vet inte vad det berodde på att det blev såhär denna gången. Men shit vad läskigt det var att hjärnan var så medveten men kroppen inte samarbetade över huvud taget. Och vilken tur att jag inte tog trapporna ned istället för hissen, för då hade jag nog slagit mig ganska rejält. Kan säga att det blev inte någon träning den kvällen. Nästa gång tänker jag definitivt ta den där fikan och sitta kvar en lång stund. För säkerhets skull.