Det har nu nästan gått två veckor sen min älskade trotjänare fick sluta sitt liv. Min finaste Pepsi som jag fick 21 underbara år tillsammans med. Jag försöker verkligen leva i nuet och ta dagen som den kommer. Emellanåt skulle jag vilja stanna upp och "hinna" sörja ordentligt, för vardagen och dess rutiner tar upp så mycket av min tid att jag inte hinner känna efter ens en gång. Samtidigt blir jag inte av med den där gnagande känslan som jag har inombords. Skuldkänslorna. Saknaden. Tomheten. Hur mycket jag än anklagar mig själv så kommer hon aldrig att komma tillbaka. Jag visste att tiden var inne förr eller senare, men jag kunde aldrig föreställa mig hur svårt det skulle bli. Saknaden är stor.
Jag fick ett brev häromdagen. Det stod att askan efter Pepsi var klar att hämta. Det blir så svart på vitt liksom. Det enda som finns kvar av min fina, vackra häst är en hög med aska. Jag är inte redo än. Inte redo att hämta hem den och begrava den. Jag vill inte. Orkar inte. Inte än.
Det sägs att sorgen försvinner aldrig men man lär sig leva med den. Jag tror det stämmer ganska bra. Det får ta den tid det tar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar