Sons of anarchy

Både jag och Tobbe har blivit beroende av denna fantastiska serie! På kvällarna bunkrar vi upp oss i soffan och kollar ett par, tre avsnitt i stöten, går inte att sluta liksom. Finns tre säsonger och den fjärde kommer till hösten. Många bra skådisar och jäkligt spännande. Kan varmt rekommendera, en serie som passar de flesta!

Memira

Det här har jag väntat på länge, länge och nu har jag äntligen fått klartecken! Jag ska äntligen bli av med mitt synfel och göra en ögonlaseroperation, bye bye linser och glasögon! Tänk, vad man kan känna sig handikappad när man inte kan se ordentligt. Och hur mycket pengar spenderar man inte genom åren på synundersökningar, månadslinser och brillor?! Det är ju nästan en förmögenhet!

Jag tror det var på högstadiet någon gång som min syn började förändras. Jag märkte det när jag fick anstränga ögonen och kisa när jag skulle läsa texten på tv:n och på tavlan i skolan. På den tiden var det inte så jättecoolt att ha glasögon, så jag drog ut på det, men till sist blev det ett par brillor som jag bara använde när det var absolut nödvändigt. På gymnasiet blev synen ännu sämre och det var en ny värld som öppnade sig när jag fick mina första linser, fantastiskt! Sedan dess har jag alltid använt mig mestadels av just linser, då jag inte alls trivs i glasögon. Tycker mest de är i vägen, blir smutsiga, immar och irriterande när det snöar eller regnar ute. Däremot tycker jag att det är supersnyggt med glasögon nu för tiden och kan tycka att andra är hur coola som helst i det. Min käre man Tobbe te x passar hur bra som helst i glasögon, men förra året valde han att göra en ögonlaseroperation och blev jättenöjd med resultatet.

Eftersom jag både har varit gravid och ammat de senaste åren så har jag inte kunnat göra denna laseroperation tidigare. Tydligen så kan detta påverka synen och man vill därför vänta minst ett halvår efter graviditet/slutat amma. Så nu i sommar fick jag äntligen tummarna loss och bokade tid hos Memira i Kristianstad. Jag var på första besöket igår, då man gör en massa synundersökningar och mätningar för att se om man kan genomföra en operation. Tydligen är det inte alla som kan, det beror på vad för typ av synfel man har och hur tjock hornhinnan är. Jag blev i alla fall godkänd och datumet för operation är satt den 16 augusti. Ser verkligen fram emot att bli av med detta handikapp, tänk att aldrig mer behöva besväras av jobbiga glasögon eller bökiga linser!! Visst kostar det en del, men om man räknar ut hur mycket pengar man slängt på sitt synfel redan så är det ingenting i jämförelse. Det är värt varenda krona tycker jag!

Är ni nyfikna så gå in på www.memira.se och kolla!

Shabby chic för mig

För mig innebär shabby chic snarare:

Shabby chic för vissa

Enligt Wikipedia är shabby chic en "tillbakablickande, romantiserande lantlig inredningsstil som blev populär under 1980-talet."

"Det mest utmärkande för stilen är användningen av färgen vitt i olika nyanser på allt från väggar, golv och tak till möbler och småsaker som emaljkannor. I stilen ingår äldre möbler som målats i vitt och sedan behandlats för att se mycket slitna ut. De kan även ersättas med nytillverkade möbler som patineras på liknande sätt, då det inte är åldern i sig utan utseendet som är viktigt. Andra inslag är hinkar och baljor i zink, fågelburar, fruktlådor med tryck och äldre husgeråd. Föremål av järn får gärna vara rostiga, absolut inte blanka eller polerade. Textilt favoriseras vita och naturgrå textilier, spets,bomull, linne och säckväv. Katolska religiösa symboler och föremål förekommer ofta, exempelvismadonnabilder, kors och äldre biblar."

På sistone så har shabby chic blivit något av en fluga i alla svenska hem. Överallt i affärerna kan du hitta prylar, pinaler, möbler, kläder och tyg som är inspirerat av den stilen. Jag själv är väldigt förtjust i det också, tycker om när det är stilrent och inte alltför många färger inblandade. Vitt passar liksom till allt och blir inte omodernt. Sen kan jag väl tycka att det är snyggast när man tar in gobitarna och gör det till sitt eget, blanda gammalt och nytt. Vet inte hur folk uppfattar just shabby chic-stilen, men tyckte det var lite roligt när jag sökte på det inne på tradera och fick upp bland annat:

Träning och musik

Att träna till musik är väl ändå något av det bästa. Det hör liksom samman. Oavsett om man är på gymmet, tränar till något gympapass, cyklar eller springer, så nog går allt mycket lättare med lite musik till. Musik ger massor med energi, glädje och ork och man blir taggad till tusen. Det bästa är när man tror att man är så trött att man inte pallar en sekund mer, men så dyker den där låten upp i lurarna som får en att verkligen ge järnet, det där lilla extra man inte trodde att man hade i kroppen och efteråt får man en sån behaglig "faan va gött, jag klarade det"-känsla.

Jag har alltid älskat att träna till musik, det får mig att må bra, känna att jag lever. Visst kan det vara skönt med tystnaden också, men jag behöver musiken för att orka. Det ska inte vara vilken musik som helst, för det funkar inte. James Blunt i all ära, men det funkar inte att träna till. Nä, det ska helst vara lite rockigare, lite hårdare med mycket tempo och refränger som man kan sjunga med till (tyst, inne i huvet, hade aldrig orkat att sjunga samtidigt som jag tränade), då blir jag som mest taggad. Det svåra tycker jag, är att hitta ny musik, för visst tröttnar man på att träna till samma låtar efter tag. Man har ju sina favoriter och favoritartister, men när man kört igenom alla dem, vart ska man sen börja leta? Har ni några tips, så tar jag tacksamt emot.

Mina topp 5 låtar som är absolut bäst att träna till just nu:

1. Harder to breathe -Maroon Five

2. Bad Romance -Jay Smith

3. Hollywood Hills -Sunrise Avenue

4. Smells like teen spirit -David Garrett

5. Till the world ends -Britney Spears

Vikt

Vad är det med oss människor och viktnojja?! Eller ska jag kanske skriva tjejer, jag upplever i alla fall det som att det är mest oss det gäller, denna hysteri kring vågen. Vad sjutton håller vi på med egentligen?! Väger oss vareviga dag och klagar alltid över att man måste gå ner ett par kilo till innan man är nöjd, eller gnäller varje år när det börjar närma sig sommar för att man inte hunnit gå ner tillräckligt inför beachen. Jag ska motvilligt erkänna att jag är en av dem.

Överallt läser man "så går du ner fem kilo på tre veckor" eller "snabbaste metoden att gå ner i vikt". Tv:n överröser en med bantingsprogram, smala mattips och kändisar svälter sig själva för att bli så snygga som möjligt (tror de i alla fall). Vem fasiken har bestämt att man måste gå ner i vikt?? Och vem fan har bestämt att si och så mycket ska/bör man väga för att må bra?! Vad är egentligen normalt? Hur mycket ska man väga? Vem vet hur jag mår bara genom att veta min vikt? Varför kan vi aldrig bara vara nöjda med våra kroppar som de är?????

Har funderat mycket kring detta känsliga ämne och är så trött på alla som gnäller! Nu pratar jag inte om sjukligt överviktiga personer, för det är ett helt annat ämne, utan vi lagom, normalstora människor som ofta gnäller över att vi måste gå ner de fem sista eller kan grabba tag i en fettvalk på magen och tycker att den måste bort. Felet med oss sitter i hjärnan och ingen annan stans! För mycket påverkan av media och dagens ideal. Vad är det som säger att jag blir lyckligare när jag gått ner ett par kilo, vad är det som säger att jag mår bättre av det? Vad är det som säger att jag ska gå ner över huvud taget förresten? Som om hela mitt liv skulle kretsa kring det, nä, bullshit säger jag! Det finns så många andra faktorer i ens liv som påverkar ens välmående. Däremot är det såklart viktigt för ens välbefinnande att motionera (med måtta) och inte äta alltför mycket skräpmat.

Nä, hörni, vi måste lära oss att gilla våra kroppar precis som de är, två kilo upp eller ner på vågen, vad spelar det för roll om kläderna fortfarande passar som de ska och man mår bra i övrigt! Livet är för kort för att jämföra sig med andra. Var stolt över att du är unik, släng ut vågen och njut av livet medans du kan!

Ge blod

När man har semester har man tid till att ta tag i saker som man inte annars orkar eller hinner. En sak som jag har velat göra länge är att bli blodgivare. Så idag fick jag och Tobbe tummarna loss och begav oss in till sjukhuset i Hässleholm. För att kunna bli blodgivare måste man först fylla i lite papper om ev. sjukdomar och dylikt, kolla blodtrycket och blodvärdet. Sen skickar de iväg några rör med ens blod för att kontrollera att det är friskt och vad man har för blodgrupp.

Kändes väldigt skönt att äntligen få detta gjort, då jag absolut tycker att man som frisk bör ge blod. Självklart till alla sjuka, vuxna människor eller trafikskadade eller dylikt men sköterskan sa också att det är många prematur-barn (alltså för tidigt födda) som behöver blod. Man kan ju bara sätta sig in i den rollen som förälder, eller hur?!

Hur som helst, jag tycker alla ni där ute ska ta er en funderare och överväga detta viktiga beslut, man kan faktiskt rädda liv genom att bli blodgivare. Gå in på www.geblod.nu och kolla!

Gå, cykla eller springa

Det finns ju många sätt att ta sig fram på, likaså när det gäller motion. Min käre man har alltid varit cykel-fanatiker, det är ju inte för inte som han fått smeknamnet "Cykel-Tobbe". Genom åren har det varit allt från bmx, mounatinbike, spinning, downhill, landsväg, you name it. Jag är väl inte så jätte-intresserad av just cykling, tycker det är sådär roligt liksom. Tobbe har fått med mig ut i skogen på mountainbike några gånger och det tyckte jag faktiskt var ganska så kul. Svårt, men kul. Att cykla landsväg är mindre kul i mitt tycke. Man bli bara skittrött, flåsar som en galning, svettig och alla uppförsbackar är så jobbiga. Dessutom får man ju så förbannat ont i häcken. Varför görs alla cyklar (förrutom "kärring-cyklar") med så minimal sadel förresten?! Det är ju så jäkla obekvämt!

Jag har alltid föredragit att gå. Tycker det är väldigt behagligt. Man kan prata i lugn och ro utan att tappa andan, man blir inte så värst svettig, hinner njuta av omgivningarna och dessutom ger det bra motion. Det senaste halvåret har jag mot alla mina principer börjat att springa. Minst tre gånger i veckan springer jag. Jag har alltid hatat att springa, den absolut värsta motionsformen. Håll och ont överallt, svetten rinner som en rinnande kran, man flåsar så man inte får någon luft, huvudet bultar och det känns som om man ska svimma vilken sekund som helst. Jag vet egentligen inte vad som fick mig att ändra inställning, men jag tog helt enkelt tag i det. Bra, billig motionsform och vi har löparspåret precis utanför huset. Första löprundan trodde jag att jag skulle dö och orkade inte springa mer än några meter i taget. Nu, ett halvår senare tycker jag att det är hur skönt som helst att komma ut. Speciellt om det är tidigt på morgonen, då känns det som att man får en bra start på dagen och man blir dessutom pigg.

Jag har (i ett svagt ögonblick) lovat Tobbe att vi ska bege oss ut på en liten cykelsemester i sommar. Får väl se hur det går, han är ju liksom van att cykla 10 mil i stöten, när en annan är lycklig över att ha cyklat en halvmil. Fick en försenad mors dag-present för ett par veckor sen, en vit, fin cykel med stor sadel, vilket var mitt krav.

Får jag välja av alla transportmedel så blir det utan tvekan ridning. Finns inget som slår det, frihetskänslan, man blir liksom ett med hästen och det är en underbar känsla att susa fram genom skogen i full gallopp. Annars ur motions-synvinkel så älskar jag ju vanliga hederliga gympa-pass, allt från Friskis "medel-passen", till cirkelträning, boxercise, zumba eller pump.

Tobbe i sitt esse

Konserter

Musik och konserter har alltid legat mig varmt om hjärtat. Stämningen som infinner sig på en schysst konsert där alla har kommit dit av samma orsak och står och diggar ikapp är obeskrivlig. Visst är det super med musik i lurarna, datorn eller när man kör bil, men det är något speciellt med ett riktigt liveframträdande! Musiken, stämningen och känslan går liksom ända in i benmärgen på en och man har en sån skön känsla av välbehag efteråt.

Min allra första stora konsert som jag var på var i Köpenhamn med två kompisar och en storebrorsa (vi fick ju såklart inte åka själva), vi kan väl ha gått i sjunde klass eller nåt. Då såg vi i alla fall Marky Mark And The Funky Bunch, alltså Mark Wahlberg på den tiden då han höll på med musik. Hur häftigt som helst tyckte vi då, haha, och än idag kan jag väl tycka att det är lite småcoolt att ha sett just honom. Efter denna första konsert så har det blivit några till genom åren. Glömmer aldrig känslan när 50 000 pers hoppade i kapp och sjöng med till REM på Roskildefestivalen, det var så att marken gungade under oss. Likaså Metallica, även där på Roskilde, väldigt mäktigt. Andra schyssta konserter som jag varit på är Marilyn Manson (tro det eller ej, men coolt var det), Suede, Pulp, Beastie Boys, Kraftwerk, Di Leva, Manic Street Preachers, Placebo, Bob Hund, Blur mfl.

De två allra bästa konserterna som jag varit på var på Ullevi i Göteborg då jag och bästaste Camilla såg Robbie Williams och sen med Tobbe (och Jalmar i magen) på hovet i Stockholm då vi såg James Blunt. Robbie bjöd på en helt otrolig show som jag aldrig kommer att glömma och James Blunt satt vi fyra rader ifrån och det var verkligen magiskt.

Jag skulle lätt kunna tänka mig att se James Blunt igen, då jag är väldigt svag för hans musik. Sen skulle jag gärna vilja se Jamie Cullum som jag också gillar väldigt mycket. Han spelar på Dalhalla i sommar, men det är ju en bra bit upp dit och biljetterna är redan slut. Andra artister som jag skulle kunna tänka mig att se är Maroon Five, Michael Bublé, U2, Coldplay, Robyn, Foo Fighters..ahh, kommer inte på fler just nu, men det är säkert många fler. Någon konsert som jag aldrig kommer att kunna gå på tyvärr, är Nirvanas. Det hade varit pricken över i det.