Sen sist

Oj oj, vad tiden går fort! Känns som det var evigheter sedan jag skrev här sist. Tyvärr har hårddisken på vår dator pajat helt och jag orkar inte blogga från telefonen, men hoppas inom snar framtid att vi skaffar en ny dator så jag kan hålla er uppdaterade. Skulle även vilja lägga upp lite nya foton, men kan inte just nu. Som tur var hann vi i alla fall spara alla foton från den gamla hårddisken till en extern.

Vår underbara, finaste lilla Nils kom äntligen till världen den 22 Maj. Förlossningen gick bra, lite för snabbt för att man skulle hinna med smärtan faktiskt, men jag ska inte klaga. Fullt frisk och helt ljuvlig är han, jag är världens stoltaste trebarnsmamma till tre underbara pågar!

Idag är första dagen som jag är själv, Tobbe ska jobba fyra veckor nu innan vi har en lång, härlig semester framför oss. Känner mig aningens nervös över att jag inte ska reda ut tre barn samtidigt, men är man bara positiv så ska det nog gå bra och vi ska nog kunna få lite rutin på detta också så småningom.

Hoppas ni alla får en bra veck
a. Jag återkommer så fort den nya datorn är på plats. Kram på er alla!

Sov gott Zelma

Idag är det som sagt ett år sedan Pepsi gick bort. Väldigt konstigt det här, men just idag tvingades mina kära svärföräldrar ta farväl av sin fina, lilla Franska Bulldog Zelma. Zelma har, liksom Pepsi, alltid funnits där och det känns så tomt att hon är borta. Barnen älskade verkligen Zelma och hon älskade dem lika mycket. Vi visste ju alla att denna stunden skulle komma någon dag, men när den dagen inträffar så blir bara allt upp och ned. Jalmar blev så himla ledsen idag när vi berättade, det gör verkligen ont i mammahjärtat att se sin son bli så ledsen. Vi kommer alltid att minnas och sakna vår fina Zelma och hoppas att hon har det bra nu. En extra kram till Gunilla och Hans. Sov gott lilla Zelma.

Ett år

Idag är det ett år sedan min finaste vän och trotjänare Pepsi gick bort. Tänk att ett år har gått så fort. Jag minns den värsta dagen i mitt liv som igår. I minsta detalj. Telefonsamtalet från min bror. Bilfärden hem. Pepsi liggandes i hagen och hennes kamp att resa sig trots smärtan. Veterinären och hans ord. Mitt beslut. Bultpistolen. Regnstänken när jag sa hejdå till min finaste vän. Orden. Tårarna. Blicken från henne när jag vände ryggen till och sprang därifrån. Känslan av att svika. Smällen. Tomheten och sorgen när jag kom hem till min älskade familj.

Ett år och smärtan, saknaden, sorgen och tomheten finns fortfarande kvar. Jag kan fortfarande känna hennes varma, mjuka mule mot min kind, se hennes trygga ögon och känna hennes doft. Det finns dagar då jag bara vill slänga på mig stallkläderna och köra ut till stallet. Till Pepsi, min fristad. Min fristad där jag kunde tänka klart, hämta energi och bara leva i nuet. Lika besviken blir jag varje gång då jag inser att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva det igen. Graven har jag besökt flera gånger, men stallet, hagen och platsen där hon dog har jag inte satt min fot sedan den dagen. Visst har jag fått distans till det hela och insett att det hade blivit såhär förr eller senare ändå. Minnena lever kvar och jag är så tacksam för de 21 åren vi fick tillsammans. Tack, Pepsi. Jag älskar dig.

Suck

Idag har jag en såndär tråkig, bitter dag. Känner mig nedstämd och nere. Jag vet, det är underbart med våren och allt som hör till, men dessa dagar infaller utan att jag kan styra över det och idag är en sån dag, trots sol och vår. Suck.

Var hos barnmorskan i förmiddags och det visade sig att hon blev osäker på om bebis låg med huvudet ner som vi har trott ganska länge nu eller om det faktiskt kunde vara så att rumpan låg längst ner. Hon fick hämta en annan barnmorska som kände och klämde på magen, men även hon var osäker. Eftersom det bara är 1,5 vecka kvar till uträknat datum (13 Maj) så fick jag göra ett extra ultraljud, bara för säkerhets skull. Det visade sig tack och lov att bebis hade huvudet neråt, men att han fortfarande ligger väldigt högt upp och har fullt "ruckbart" huvud, dvs. ej fixerad. Borde kanske vara glad åt att han i alla fall ligger rätt, men eftersom han inte alls sjunkit ner så känns det som att en förlossning ligger långt bort. Suck igen. Jag som är så färdig nu. Jag bara går här och väntar. Rastlös men för orkeslös och tung för att kunna ta tag i något. Jag pallar inte sitta hemma och bara glo, det är inte jag. Det kryper i hela kroppen på mig och jag klättrar på väggarna. Jag gillar att hålla igång. Samtidigt så strejkar kroppen och jag får bara så förbannat ont om jag skulle ge mig på något projekt. Blääää.

Rekommenderas

Ojojoj, det här måste jag bara rekommendera! För er som gillar bubbelvatten så har Loka kommit med tre nya smaker i "old school style". Smakerna är: Lemon Pie, Chocolate Shake och Strawberry Ice Cream. Har bara smakat den sistnämnda, men shiiit va god den var, som att dricka jordgubbsglass, sååååå god! Rekommenderas starkt!!

Ready or not

Nedräkningen har börjat, två veckor kvar till uträknat datum. Jobbade min sista dag i onsdags och det känns väldigt konstigt att veta att man ska gå hemma ett år. Kanske för att bebis inte har kommit än och man bara går och väntar på vad som komma skall. Jalmar och Arvid ska börja på 15-timmars på sitt dagis från och med 2 Maj, så fram tills dess fördriver vi dagarna här hemma med lite småutflykter, fikastunder med nära och kära, lek, bus och mycket mys.

Jag känner mig väldigt mycket färdig, kroppen skriker efter att lillebror ska komma ut nu, men samtidigt vet jag vad jag har framför mig; förlossningen. Där känner jag mig mindre redo om man säger så. Jag är en person som gillar att planera och ha kontroll över saker och ting och det är väl det som skrämmer mig mest, att jag inte kan styra över eller ha en aning om hur förlossningen kommer att bli. Både Jalmars och Arvids förlossningar började med vattenavgång och då visste man liksom att nu är det dags, det finns ingen återvändo här inte. Denna gången har jag ingen aning om hur det kommer att bli, inte alls säkert att vattnet går först. Om det blir på natten eller på dagen, om jag ska gå över tiden eller inte, om jag är hemma eller kanske någon annan stans just då det sätter igång, om jag får tag i Tobbe om han inte är hemma eller barnpassning till pojkarna, om det går fort eller blir utdraget, om det behövs smärtlindring eller om det räcker med lustgas, om allt går bra eller inte, hur det kommer att bli efteråt med en ny liten familjemedlem. Dessa frågor brottas jag med dagligen, men försöker att ändå ta det lugnt. Jag kan inte styra över detta över huvud taget. Bara att gilla läget och acceptera. 

Gnäll och gnat

Idag firar jag fredag med att gå in i vecka 36, alltså fyra veckor kvar tills uträknat datum för lillebror att anlända. Jag kan säga att jag känner mig ganska färdig med denna graviditet. Nu börjar det bli hyfsat tungt och krämporna kommer krypandes mer och mer. Jag vet, jag borde inte klaga då jag mått bra både fysiskt och psykiskt hela tiden, men just nu är jag inne i en svacka och tycker det mesta är drygt. Kanske har att göra med att våren varit så sen och vintern så lång, jag är ju en vårmänniska ut i fingerspetsarna, men just nu går tiden så fruktansvärt långsamt, jag saknar min gamla kropp och vill ha vår bebis nu. Gick över tiden tio dagar med Jalmar och nio med Arvid så det dröjer kanske ännu ett tag innan lillebror kommer.

Jag sover dåligt på nätterna, det värker och ömmar i varenda liten del av kroppen och jag måste byta ställning en gång i kvarten för annars domnar den sidan som ligger längst ner mot madrassen. Kissnödig är jag konstant, även nattetid och springer på toa stup i kvarten. Har precis haft urinvägsinfektion och vågar därför heller inte simma längre för infektionsrisken. Har svårt att andas till och från och minsta lilla ansträngning gör så att man nästan svimmar av utmattning. Svårt för att gå i trappor då bäckenet känns av rejält. Om jag står upp eller går mer än tio minuter värker svanken så det känns som om den ska gå av på mitten. Jag har halsbränna och mår illa från och till. Tröttheten har kommit tillbaka och jag blir nästan rädd för mig själv när jag kan sitta och somna rakt upp och ner när som helst, var som helst. Mina ben och fötter är svullna och samlar på sig mer och mer vätska, känns som man flugit flygplan i tolv timmar ungefär. Jag har inget tålamod och känner mig inte glad. Har åderbrock i vänster ljumske som värker konstant och även ett på vänster vad. Har i och för sig "bara" gått upp tio kilo, men inga kläder passar eller sitter snyggt längre och jag har en kamp med mig själv varje morgon för att jag inte trivs med min kropp och mitt negativa jag. Börjar känna mig lite nervös inför förlossningen och vad som komma skall. Om jag verkligen klarar av att bli en trebarnsmamma.

Så..nu har jag fått skriva av mig lite. Som sagt, jag borde kanske inte gnälla, men allt är ju relativt och visst är det värt alla krämpor när man väl har den lille i famnen. Bara att stå ut några veckor till.

Längtan

Vi har bott i Sösdala i snart 3 år nu. Trivs bra på alla sätt och vis och ångrar absolut inte att vi flyttade in till byn från landet. Det är en bra by som har det mesta; skola, dagis, mataffär, vårdcentral, sim- och sporthall, diverse idrottsföreningar, närheten till både Hässleholm, Kristianstad, Lund och Malmö och dessutom stannar tågen här. Kan inte klaga på något egentligen, men såhär efter att ha bott tre år i villakvarter så känner både jag och Tobbe att vi inte riktigt hör hemma här. Vi har jättebra grannar och bor i ett bra, praktiskt hus, barnen har nära till kompisar, parker och lekplatser och våra familjer bor här. Alltså, bra på alla sätt och vis, men det är liksom inte vi. Det är något med oss och landet. Det är där vi trivs som allra bäst. Det är där vi hör hemma. Det är vi.

Huset vi hade när vi bodde ute på landet var mysigt, men alldeles för litet för oss och dessutom låg det intill en väg där bilisterna körde som idioter. Huset vi har nu är praktiskt, men saknar i mitt tycke charm. Just nu är det det bästa alternativet för oss, men vi har så smått börjat drömma om ett stort, charmigt hus någonstans ute på landet. Än så länge är det bara en dröm och jag vet att om vi någon gång kommer att flytta från detta hus vi bor i nu, så kommer det endast att bli av om vi hittar vårt absoluta drömhus. Det är viktigt att ha längtan, drömmar och visioner, sen kan man ju alltid hoppas att de någon gång slår in.

Ny vagn

Vi har köpt en ny vagn till vår tredje prins. Tyckte det behövdes eftersom den vi haft till de andra två är riktigt sliten i chassit (svår att fälla ihop) och sittdelen är solblekt och sliten. Vi har varit supernöjda med vår Brio Happy, inget som helst att klaga på, har som sagt varit perfekt till både Jalmar och Arvid. Att köpa ny barnvagn är rena djungeln så därför kom vi fram till att det kändes tryggt att fortsätta med Brio. Kraven var att den skulle vara lättkörd, lätt och smidig att fälla ihop, ta liten plats och stor "varukorg" undertill. Eftersom vi inte ville slänga en förmögenhet på en vagn till, så blev det en av Brios billigaste, Brio Sing heter modellen. Så nu står den här i vardagsrummet, redo att användas, fattas bara några veckor till och sen kommer vår tredje prins förhoppningsvis att sussa gott i den. 

Boka nu!

Ni som läst mitt förra inlägg (om ni inte har det, gör det!) kan jag nu glädja er med att Erik Ståhl kommer att ge ytterligare en föreställning av "Jag njuter så länge jag varar". Föredraget äger rum lördagen den 20 April på Hässleholms kulturhus och har ni inte bokat redan så tycker jag definitivt att ni ska göra det med en gång! Begränsat antal biljetter, så skynda, skynda!

Boka här: http://www.visithassleholm.se/sv/evenemanget/a421968/jag-njuter-sa-lange-jag-varar-med-erik-stahl/detaljer

Föreläsning -Jag njuter så länge jag varar med Erik Ståhl 

(citerat från http://www.erikstahl.se/forelasning/)

"Det var en gång ett litet knyte som föddes med en svår blodsjukdom. Det var jag, Erik Ståhl. Mitt tjugofemåriga liv har kantats av svåra sjukdomar, död och sorg. Där, i eländets epicentrum, har jag varit tvungen att anpassa mig och lära mig den hårda vägen att varje dag innebär nya utmaningar, men också nya lösningar och enormt mycket skratt och glädje.

Jag fick mörk röst, hårig bringa, blev tonåring och förväntades leva rövare. Att dricka sprit, tjuvröka och trotsa föräldrarnas ord var den egentliga mallen. Jag gavs aldrig den möjligheten. Istället blev jag tvungen att byta mitt tonårsuppror mot cancersjuka barn, provsvar och en påtvingad tacksamhet för varje dag jag fick lov att vakna upp och möta nya utmaningar.

Att möte livets svårigheter med humor och glädje men samtidigt en grundläggande respekt är ofta lätt att säga och uttrycka i ord. Det tar många år att lära sig omvandla det till praktisk nytta. Jag föddes med min sjukdom, jag har gjort en bit av den resan. Jag välkomnar dig här och nu att ta del av de snedsteg jag gjort, men framför allt de vägar jag upptäckt och de lärdomar jag tagit med mig.

Min historia och mitt liv berör allt från humor i svåra situationer till energikonservering, problemlösning och död. Mitt huvudsakliga mål är att du och dina kollegor/elever/anställda får en stund av eftertanke och perspektiv. Att ni får möjlighet att känna av den tacksamhet för livet som jag upplever varje morgon då min kropp och själ bjuder upp till dans.

Min föreläsning är en timme lång och jag är er så länge ni behöver mig efteråt för frågor och uppföljning."

Jag njuter så länge jag varar

Jag och Tobbe gjorde något i veckan som vi nog aldrig gjort tillsammans, vi var på en föreläsning. Hur ofta är man på föreläsning nu för tiden förresten?! Typ aldrig. Det var en helt fantastisk föreläsning som verkligen gav en perspektiv på vardagen och en eftertanke. Jag skulle vilja att ni alla tar er tid en liten, liten stund till att gå in och kolla två sidor på nätet, för mina ord kan liksom inte beskriva detta på ett rättvist sätt. Det enda jag kan råda er till är att kolla in följande sidor och överväga att bli blodgivare.

www.erikstahl.se

www.geblod.nu

Årets glassnyheter

Älskar glass i alla former och självklart så har jag redan kikat på några av sommarens nyheter! Ingen sommar utan glass:-)!

Salmiakki, Triumfglass: 

vaniljgräddglass med salmiakrippel och salmiaköverdrag

Magnum First Kiss Creme Bruleé, GB

 Créme Brûlée, kolasås och bitar av karamelliserat socker  samt

mjölkchokladöverdrag 

Columbus, SIA glass

chokladgräddglass med mangosorbet

Skumbanan, SIA glass

gräddglass med skumbanansmak, kakaosås och marshmallows

Daim Strawberry Dream, GB

glass med jordgubbssmak och bitar av mandelkrokant med mjölkchokladöverdrag , våffla med kakoaöverdrag , doppad i mjölkchoklad 

Lion, Triumfglass

kolaglass med kolasås toppad med mjölkchoklad och riskrisp

Peanut Butter Me Up, Ben and Jerry´s

hallonsylt, vaniljglass och extra stora chokladpraliner, fyllda med jordnötssmör

Saltkaramell, SIA glass

gräddglass med kolasmak, karamellsås och kolakulor med havssalt

Surfplatta etc.

Som jag skrivit tidigare, så kan jag inte låta bli att tycka att dagens teknik går för fort fram, allra mest när det kommer till våra barn. Idag är det ju otroligt ovanligt om det inte finns tv, dator, smartphones, tv-spel eller ipads i hemmet. Då är man minst sagt udda. Jag vill inte kalla mig gammalmodig, för visst har vi både dator, tv, tv-spel och smartphones hemma, jag ifrågasätter bara meningen med det och om det verkligen är nödvändigt.

Jag tycker det är lite sorgligt att den gamla vanliga, hederliga kommunikationen/kontakten oss människor emellan har tappat sin närvaro. Vi kan inte umgås med varandra utan att ta fram iphonen stup i kvarten och kolla, ja, vaddå egentligen?! Närvaron är liksom inte densamma, om ni förstår vad jag menar. Man finns där men ändå inte, när man försvinner in i sin egen värld (i telefonens värld) för att "bara" kolla några minuter på facebook, instagram eller google. 

Samma sak gäller barnen. Ett exempel är när vi häromdagen tänkte ha en mysstund tillsammans hela familjen på biblioteket. Ni vet, sitta och läsa någon bok tillsammans i soffan och låna lite böcker med oss hem. Då har de satt upp några ipads på barnavdelningen och helt plötsligt så var böckerna inte ett dugg intressanta. Jalmar och Arvid satte sig glatt vid vars en ipad och "försvann" in i cyberspace. Där stod vi som några fån och ville läsa böcker och fick ingen som helst kontakt med våra söner som var helt uppslukade av spelandet. Det slutade med att det inte blev något läst över huvud taget. Trist tycker jag! Vad är då meningen med ett bibliotek egentligen?!

På barnens dagis har de nu även skaffat en ipad. Ett flertal gånger har jag knappt fått hem Jalmar då han absolut skulle spela/titta på den. Jag kan inte tycka att en ipad behövs på en förskola. När alla barnen sitter samlade kring en platta och är helt uppslukade av denna och pedagogerna är helt överflödiga, då känns det sådär. Exakt i vilket syfte behövs den på en förskola?? Är det inte pedagogernas jobb att lära barnen?! Det är inte för inte som de faktiskt har en utbildning till det. Visst kan man ha pedagogiska spel som hjälpmedel och lära sig ett och annat genom det, men varför skynda på lärandet så mycket då? Måste verkligen en treåring kunna engelska, räkna till tjugo eller veta hur man stavar till krokodil?! Vad ska de lära sig när de kommer till skolan om de redan kan allt? Kan de inte bara få lov att vara barn ett tag till?!

Det sociala samspelet barn emellan då?! Leken och socialt samspel ligger till grund för lärandet och har den absolut viktigaste rollen på en förskola. Var kommer leken in när alla barn är fullkomligt uppslukade framför en surfplatta?! Jag tycker i alla fall att det är väldigt onödigt och de kommer att få tillgång till surfplatta tids nog när de kommer till skolan. 

Feelgood-känslor

Tänk vad en helg hemma med familjen kan göra för själen! En helg utan några som helst planer, bara ta dagen som den kommer och där alla är friska och krya. Jag älskar att vara hemma med min fina familj. Inga måsten som att städa, bara göra det vi känner för och framför allt att vara tillsammans och rå om varandra. Visserligen har min kropp sagt ifrån på både en och två ställen, har haft grymt ont i höger sida (som håll fast  värre), bebisen har tryckt på neråt, kramp i vaden på nätterna, ben och fötter har varit extremt svullna och ont i svanken, men allt detta blir liksom bara en liten del när man för övrigt mår så bra. Är så tacksam över min familj, älskar er så!

         

Mardröm

Känslan när man vaknar alldeles kallsvettig och med gråten i halsen efter en hemsk mardröm som känns så fruktansvärd sann och verklighetstrogen. Känslan innan man vaknar ordentligt, när man inte hunnit fatta om det är dröm eller verklighet. En mardröm som hade kunnat vara sann. En mardröm som handlar om det viktigaste i livet, ens familj. Känslan som sedan förföljer en resten av dagen och som man inte riktigt kan skaka av sig. Usch. Bättre sätt kan man vakna på såhär en torsdagsmorgon.

Sluta jämföra och var nöjd

Varför jämför vi tjejer oss alltid med andra tjejer?! Jag säger alltid, för det hänger med hela livet känns det som. Nu tänker jag främst utseendemässigt. Varför kan vi inte bara vara nöjda med den vi är och inte ha som mål att se ut som något kändisideal eller vilja se ut som kompisen/kollegan/tjejen på gymmet/grannen osv?! Jag är absolut inte bättre själv utan jämför mig också med andra, men det behöver inte vara så. Bara att inse, jag har inget fotomodellutseende och kommer aldrig att få, jag är varken lång eller kort, tjock eller trådsmal. Jag är inte den snyggaste men inte heller den fulaste.

Jag vill inte sträva efter att vara någon annan, jag vill vara jag. Däremot vill jag sträva efter att må bra. Jag mår bra när jag tränar regelbundet i min egen takt. Jag mår bra när jag äter sunt men jag mår även bra när jag sitter och njuter av en god dessert, en skål med godis eller ett glas vin. Jag mår bra när jag köpt något nytt klädesplagg som sitter perfekt. Jag mår bra när jag varit hos frissan eller piffat till mig lite extra ibland, men jag mår även bra när jag går runt hemma osminkad i joggingbyxor en dag och håret står åt alla håll. Det viktigaste är att man utgår från sig själv och ingen, ingen annan! Det finns ingen annan som du, tänk på det!

Favoriter

Onsdagar är den bästa tv-kvällen på hela veckan. Mina två favoritprogram just nu som jag följer är "Sveriges Mästerkock" i Tv4 och "Trinny och Susannah stylar om Sverige" på Sjuan. Ikväll besöker sistnämnda Kristianstad, lite kul faktiskt!

Vabruari

Ja, det kan jag verkligen skriva under på! Januari och Februari är de längsta, tråkigaste, dystraste, mörkaste, kallaste månaderna på året där det inte händer ett skit utan alla går bara och väntar och längtar efter sol och vår. Som om det inte var tillräckligt så är dessa  månaderna också de mest sjukdomsfyllda. Maginfluensa, vinterkräksjuka, influensa, feber, hosta, förkylningar, you name it.

Jag trodde att vi fick vår beskärda del förra året, eller rättare sagt mina pågar, men där fick jag fel. Antingen måste de har världens sämsta immunförsvar eller har de bara haft oturen att bli smittade så mycket.Var hemma två veckor i Januari med hostiga, febriga killar och tänkte att nu, nu måste det väl ändå vara över för denna gången. Tre veckor senare sitter vi här igen. Suck. Börjar kunna det här nu. Denna gången är det än så länge Arvid, med hög feber, jätteförkyld, gult var i ögonen, gult snor, hosta, rosslig och allmänt trött och gnällig. Jalmar går runt och nyser hela tiden, så vi får väl se om han också blir sjuk eller om det stannar där.

Jag gillar att vara hemma med friska barn. När de är sjuka är det annorlunda. Det är gnälligt, skrikigt och allmänt jobbigt, vilket såklart hör till när man är sjuk. Det är bara det att jag blir så rastlös av mig. Har som vanligt gjort några tappra försök att göra andra saker än att bara sitta framför tv:n, som att gå ut, städa lite och baka, men det hela slutar nästan alltid i cirkus. Arvid är absolut inte på humör för något över huvud taget, vill bara att jag ska sitta bredvid honom framför tv:n, annars skriker han i högan sky. Jalmar är rastlös och älskar att tetas med Arvid när han är så gnällig. Ingen bra kombination alls. Kanske dumt av mig att klaga, men ibland sliter man sitt hår för mindre. Jaja, får väl hoppas att det går över snart. Ikväll ska jag gå och simma alldeles, alldeles själv.

Fy skäms, hundägare!

Jag ska passa på att gnälla lite till. Vad är det med alla lata hundägare som inte kan plocka upp skiten efter deras fyrbenta vänner?! Här i byn ligger det i princip hundskit överallt, speciellt ser man det vintertid. Trottoarerna och cykelvägarna runtom i byn är fulla med hundskit och det gäller verkligen att man ser sig för vart man sätter ner sina fötter eller kör sin cykel/barnvagn. Det har till och med gått så långt att lekplatserna och skolgården i byn används som rastplats och därmed också bajsplats åt hundar. Inte särskilt kul för alla stackars barn som leker där varje dag. När vi gick inom skolgårdens lekplats för att barnen skulle få leka lite så gick det inte ens att vara där för all hundskit som låg utspridd överallt!

Så jag undrar vad sjutton är problemet med dessa hundägare?! Är man så förbannat lat att man inte orkar plocka upp efter sin hund så borde man fasiken inte heller få lov att ha hund!! Hur svårt kan det vara att böja sig ner ett par sekunder och plocka upp?! Hundlatriner finns uppsatta överallt så det kan ju inte vara så jobbigt att kasta påsen där. Orkar man nu inte plocka upp så kan de ju gå ut i skogen med sina hundar så de kan bajsa av sig där. Eller vill de själva trampa i en färsk, illadoftande skit?! Jag kan nog prata för de flesta när jag säger att det finns INGEN som tycker det är kul att trampa i hundskit!! Så skärpning alla hundägare!!

Trafikvett

När vi ändå snackar bilar, skulle jag vilja passa på att vara lite trafikpolis. Vad är det med människor som inte vet vad den enklaste skylten av alla betyder, nämligen STOP?! Bilister som inte stannar vid STOP-skyltar utan tycker snarare att de har rätt till väjningsplikt och kör rakt ut. STOP betyder STANNA, inte rulla fram och sen köra rakt ut. Korkat värre!!

Likadant folk som inte vet hur man använder blinkers, speciellt när man har bil bakom sig. Hur fasiken ska jag kunna veta när bilen framför mig ska svänga eller köra vänster i en rondell?! Jag är inte synsk! Skärpning folks!

Bil -nödvändigt ont

Vi har en hyfsat ny Kia Ceed som vi alltid har varit jättenöjda med. Köpte den helt ny 2009 så i mitt tycke är den fortfarande ganska ny. Tobbe har en äldre modell jobbebil, en opel, så det är jag som använder Kian i veckorna. Hade någon förhoppning om att pendla med tåget som ju stannar här i byn, men insåg ganska snabbt att det inte fanns en chans i världen att jag skulle fixa det. Hinna lämna barnen 06.30 på dagis varje morgon och sen hinna cykla ner till stationen, näe, då hade jag stressat ihjäl mig. Tänk vintertid med en massa snö eller om barnen strular vid lämning. Bättre med bilen då, även om det inte är så miljövänligt.

I måndags började i alla fall en konstig knapp att lysa på instrumentpanelen, föreställande en bil med en nyckel liggandes inuti. Jag ringde till Tobbe, men han visste inte vad den betydde, antagligen något med låset på bilen. Tänkte inte mer på det då bilen fungerade som vanligt. Tobbe kollade upp det i boken sen och det hade mycket riktigt något att göra med någon säkerhetsfunktion till låset. Jag körde på som vanligt med bilen i veckan, inga konstigheter, tills igår.

Hade precis hämtat barnen på dagis och körde till svärföräldrarnas hus för att hämta deras hund Zelma som vi skulle vara hundvakter åt. Där satt vi i bilen, jag, barnen och hunden och skulle köra hem. Tror ni bilmöget startade?! Givetvis inte! Det hör till saken att denna eftermiddag behövde jag givetvis bilen, då Jalmar hade tid hos doktorn och sen skulle vi till frissan. Det var full storm ute och barnen hade bara fleecetröjor på sig, då jag tänkte att inga ytterkläder behövdes eftersom vi bara skulle åka i bilen. Tydligen så har det med det tekniska/elektroniska att göra och bilen kommer inte att starta förrän den kommer in till en verkstad och får den omprogrammerad. Verkligen skitkul!

Som tur var hade jag nyckel till svärföräldrarnas hus, så vi kunde gå in och värma oss. Min snälle pappa ställde upp och kom körandes så jag kunde låna hans bil, köra hem och hämta varma kläder och vagnen till Arvid, så vi sedan kunde gå ner till byn i blåsten och besöka doktor och frisör. (Bilstolarna är alldeles för krångliga att flytta över, annars kunde vi givetvis fått skjuts av min pappa) Omständigt och väldigt irriterande!

Som det ser ut nu så har vi alltså ingen bil förrän den kommer till en verkstad. Verkstaden ligger i Kristianstad (måste vara Kia verkstad om garantin ska gälla) och det betyder att vi måste bogsera möget dit eller betala för någon form av bärgning. Måndag morgon innebär att jag lik förbaskat måste ta tåget till jobbet eller om jag har tur så får jag låna svärföräldrarnas bil. Tummen ner för dagens teknik!

Har ni lagt märke till..

..att det faktiskt blir ljusare och ljusare ute för varje dag som går?! Hur tråkiga, gråa och dryga de här månaderna än må vara, så går det i alla fall mot rätt håll och snart, mina vänner, snart är det vår!

Motion

Jag tillhör den kategorin som tycker det är kul att motionera och framför allt så mår jag så mycket bättre när jag får göra det. Jag kräver inte så jättemycket, inga maratonpass eller tvåtimmarspass på gymmet eller så, för mig räcker det att jag tränar/rör på mig en halvtimme-timme om dagen.

Det absolut roligaste i motionsväg som jag vet är att rida, den bästa känslan i världen att susa fram på hästryggen! Tyvärr blir det inte så mycket med det längre, som ni nog redan vet, då min älskade lilla häst gick bort förra året. Nästan lika roligt som ridning är någon form av gruppträning; stationsgympa, aerobics, zumba, step. Älskar att svettas ordentligt till hög musik och roliga rörelser. I byn där jag bor finns inte så mycket att välja på när det gäller gruppträning och det tar för mycket tid att köra iväg till Hässleholm eller Kristianstad. Zumba har jag däremot kört ett par terminer här i byn och den är toppen! Styrketräna tycker jag är sådär kul. I början är det kul, men jag tröttnar så lätt. Springa gör jag en del, beroende på årstid, men även här tröttnar jag ibland. Tråkigt att ge sig ut själv i löparspåret och vinterhalvåret vill jag inte ge mig ut när det är mörkt ute. Crosstrainern har funkat som ett alternativ till löpningen vintertid, men just nu gör det för ont för att jag ska kunna utnyttja den. Promenera tycker jag däremot är väldigt behagligt. Man kan anpassa takten och tiden och man kan gå tillsammans med någon eller bara ha musik i lurarna och gå i sin egen lilla värld och fundera.

Just nu känner jag mig en aning begränsad i min motion. Jag skulle vilja röra mig mer än vad jag gör, men tiden räcker inte till och kroppen säger strängt ifrån. Jag är över halva tiden i min graviditet så man är ju inte lika smärt och smidig som man normalt brukar vara. Två gånger i veckan ger jag mig i alla fall iväg och simmar i byns simhall. Så smidigt när man bara har ett par minuters gångväg till simhallen och jag gillar faktiskt att simma. Många tycker det är skittråkigt, men jag har alltid tyckt om det. Det är så skönt att känna sig viktlös och samtidigt som det ger motion är det också avslappnande. På helgerna och ett par gånger i veckan ger jag mig även ut på promenader. Jag känner av det mer och mer i fogar, ligament och rygg så det beror helt och hållet på dagsformen. Ibland räcker det med 20 minuter, ibland blir det en timme. Jag gör helt enkelt så gott jag kan just nu och får anpassa mig till vad kroppen säger. Hoppas på mer träning när bebisen är ute och kroppen återgår till normalt skick.

Triss i pojkar

Som ni vet så väntar jag o Tobbe vårt tredje barn i början på Maj. Vi har ju två underbara pojkar, Jalmar och Arvid och även nummer tre kommer att bli en liten gosse. Jag kände det på mig så fort jag fick veta att jag var gravid och jag vill berätta för hela världen att jag är STOLT över att bli mamma till just tre pojkar!

Det är väldigt intressant att höra andras reaktioner när man berättar att även det tredje barnet blir en gosse. Jag kan känna mig lite besviken och ledsen när jag får höra kommentarer som "näe, inte en till pojke väl",  "det hade ju varit roligt med en flicka" eller "ojdå". Människor som himlar med ögonen, ger mig ett snett litet leende, klappar mig på axeln och säger "va roligt med en tredje pojke, men visst hade det varit kul med en liten tös i alla fall". Det är sårande att höra och jag är så trött över dessa kommentarer!

Jag har aldrig känt att jag tvunget skulle vilja ha en flicka. Vad är det som säger att flickor är bättre än pojkar? Jag förstår inte. För mig är det inte det viktigaste. Som om det skulle spela någon roll?! Jag är så himla stolt över att få vara mamma till de mest fantastiska pågarna i hela världen och jag ser det som en ära att bli mamma till ytterligare en liten gosse! Vi kunde lika gärna stått barnlösa och inget hellre önskat än att få ett litet barn, men aldrig fått önskan uppfylld. Nu har vi fått högsta vinsten och det är jag evigt lycklig och tacksam över!

Tv-tittande och datorspel

Kalla mig gammalmodig eller nåt, men är det bara jag som tycker att det blir alldeles för mycket tv-tittande och datorspelande bland dagens barn?! Jag utgår från min egen familj och på sistone har det blivit för bra. Visserligen har barnen varit sjuka och inte orkat så mycket annat än att sitta i soffan och ta det lugnt, men det skapar ju också ett slags beroende. Som när man som vuxen bara måste gå in och kolla sin Facebook tio gånger om dagen. För att få reda på vad exakt?? Vad missar man om man inte går in och kollar en dag?? Ingenting skulle jag vilja säga, men lik förbannat gör man det. Det tar fokus från omvärlden och du sitter där i din egen lilla värld. Jag menar inte att tv och dator enbart är dåligt, inte alls, för det finns många bra, pedagogiska spel/program som barn kan lära sig av, jag tycker bara att det blir för mycket.

Jag kan visst tycka det är skönt att efter en lång dag krypa ner i soffan framför ett tv-program, en film eller bara surfa runt på datorn. Fly verkligheten en stund. För mina barns del så är de inne i en tv-tittar period och Jalmar vill inget annat än att spela dator hela tiden. Vi har givetvis begränsat det, till en början var det bara på lördagar som han fick spela och en halvtimme per gång, men sedan julledigheten har det blivit mer och även tv-tittandet har ökat. Visst har vädret inte varit så kul att gå ut i, men det finns ju andra saker att göra inomhus också. Han är dock väldigt svår att övertala då han fått för sig att datorn är det enda som är roligt just nu. Sen påverkas de ju även av oss vuxna. Sätter sig en av oss framför datorn eller tv:n en stund, så vill de göra samma sak.Samma sak med våra mobiler. Jag tycker heller inte det är rätt att barnen får sitta och titta på YouTube på förskolan, till vilken mening egentligen?! Det är väl ändå pedagogernas uppgift om någon att kunna aktivera och stimulera på andra sätt än att låta dem sitta och titta på just YouTube, inte ok alls enligt min åsikt!!

Då mina barn vaknar så himla tidigt så orkar man inget annat än att låta dem titta på tv en stund på morgonen, tills man själv har vaknat till. Nu när vi har varit hemma har det även blivit så att när Arvid har sovit middag har Jalmar fått titta en stund på tv middagstid, lite vila/mys i soffan. Sen blir det en stund tv också när jag ska göra middag och barnen är för rastlösa för att hjälpa till. Slutligen en stund tv innan de går och lägger sig. Jag tycker detta är alldeles för mycket på en dag. Hälften av det hade varit mer än tillräckligt! Det är ju mitt ansvar som vuxen att bestämma och begränsa, men hur lätt är det att vara positiv och aktivera två omotiverade barn som inget vill göra när man samtidigt ska laga mat eller fixa med något annat?! Hur gör ni andra?? Jag försöker varje dag locka och motivera till att gå ut, spela spel, läsa böcker, pyssla, baka mm. och visst är dom positiva till det en stund, men bara en stund, sen vill de helst sätta sig i soffan igen. Jag ska inte säga annat än att än att det är lite annorlunda nu när de har varit sjuka. Man har inte samma ork och lust, men ändå. Jag blir ju själv så fruktansvärt rastlös så det kryper i hela kroppen på mig! Måste se till att ändra på detta på något sätt, det är ju trots allt mitt ansvar, så skärpning, Frida!

Jag tycker det är lite sorgligt att det inte är som när man själv växte upp. Då fanns varken behovet av mobiler, datorer eller tv. Vi barn fick sysselsätta oss på andra sätt, vilket man också gjorde. Vi var oftast ute och lekte, oavsett väder, eller så hittade vi på andra roliga saker inomhus. Vi lekte, använde fantasin och kreativiteten. Jag vet inte, det kanske bara är jag som är nojjig, men jag gillar inte hur stort det har blivit.  Vad tycker ni andra?

Fortfarande sjukstuga

Då är vi inne på den andra veckan med sjukor. Var hemma hela förra veckan och än så länge ser jag ingen ljusning. Suck, suck och suck. Arvid var kass förra veckan med feber, hosta och förkylning. Han är fortfarande inte fri från hostan och snoret, men han har i alla fall inte feber och är betydligt piggare, som vanligt ungefär. Det blev Jalmars tur i helgen med samma symptom. Grejen är att hans hosta alltid blir så mycket värre och hostar slem så han kräks på nätterna. Ändå gick det relativt fort över för hans del och vi hade en feberfri "frisk" måndag hemma igår. Visst, hostan och förkylningen sitter fortfarande i, men det kan det ju göra länge.

Hur som helst så var vi redo för dagis och jobb idag, tisdag, hade till och med gjort i ordning deras kläder , packat extra kläder och tagit fram kläder till mig själv. Så fort Jalmar somnat kom det som ett brev på posten. Han nämnde ett par gånger redan i går kväll att han hade lite ont i ena örat. Sen satte skiten igång. Han han inte mer än att somna förrän det var dags. Ont, ont, ont, skrik och gråt hela långa natten. Jag har suttit med honom i soffan hela natten och han har på sin höjd slumrat till fem minuter mellan varven sedan vaknat och skrikit och gråtit över sitt onda öra. Inte mycket sömn med andra ord. Ringde vårdcentralen nu i morse, men de tyckte att jag skulle avvakta för de gör ändå inget åt det. Man ger tydligen inte penicillin mot öroninflammation längre, då bakterierna blivit mer och mer resistenta. Bara nässpray, alvedon och ipren ska man ge och hoppas på att det går över. Jaha..inget att göra, bara hoppas på att detta går över fort och att mina prinsar har fått sitt för denna vintern. Inga mer sjukor nu, tack.

Önskellista

Min födelsedag kommer om ett par veckor. Har egentligen slutat fylla år, inte så kul att bli äldre, men antar att det viktigaste är att man inte känner sig gammal, vilket jag inte gör. Inte alls. Bara en siffra. Önska sig kan man i alla fall alltid, det blir man aldrig för gammal för och att få paket är ju underbart kul!

Kvar även detta året på önskelistan är Roberts Radio, väldigt dyr, väldigt fin!

Bola gravidsmycke, nedan från Lundmyr of Sweden, men behöver inte vara just denna.

Muggar från Rice, finns i många olika modeller.

Amningskudde, behöver inte vara just denna, men min förra var lånad.

Thomas Sabo halslänk, den kortare, lite tunnare varianten.

Thomas Sabo charms till halslänken, inte tvunget denna.

Hanndukar och badlakan i någon av färgerna korall eller mint.

En vit pläd/filt, behöver inte vara denna.

Bodybutter från The Body Shop.

Matkasse

För ett år sedan började vi med matkasse. Vi hade det då från matochro.se och var hyfsat nöjda med det. Grejen med matkasse är att du slipper lägga ner tid på att planera middagar för hela veckan och du slipper framför allt masa dig iväg för att storhandla. För våran del besparar det oss en hel del tid, vilket är så skönt. Enda tiden till att storhandla var på helgerna och hur kul är det att lägga en hel förmiddag på att storhandla?! För det tar verkligen tid att sätta sig ner och planera en matlista, kolla upp vad som behöver inhandlas, tiden man lägger på körningen till och från affären, springa runt och leta matvaror, packa ned, packa upp och packa in. Helgen går så fort ändå och det finns en massa andra grejer som ska hinnas med och som vi hellre prioriterar. Dessutom sparar man några slantar varje månad, då du alltid "behöver" något extra som inte står på listan när du storhandlar.

Vi var som sagt relativt nöjda med Mat och Ro. Hemkörning fram till dörren, perfekt, och endast närproducerade råvaror kändes fräscht och bra. Enda nackdelen tyckte vi var att de var ganska dyra och hade lite annorlunda, småkrångliga recept, som man inte skulle kunna komma på själv att göra. Är man i en barnfamilj som vi, så måste maten vara lättlagad och hyfsat enkla rätter som barnen äter, för annorlunda går liksom inte hem hos mina barn. Det ska även gå hyfsat snabbt att tillaga sådär i veckorna, när alla kommer hem från jobb/dagis och är lite småtrötta och hungriga på kvällskvisten.

Nu har vi i alla fall bestämt oss för att prova City Gross matkasse, http://www.citygross.se/matkasse/Om-var-matkasse/. De är 200kr billigare och även här får man det hemlevererat. Recepten här är utprovade av en trebarnsmamma och jag gillar konceptet att det ska vara snabbt, enkelt och gott. Givetvis med svenskt, butiksstyckat kött och färska råvaror. Än så länge är vi inne på första veckan och har hittills provat tre rätter.  Känns bra och barnen har ätit samtliga, vilket är ett bra betyg. Vi tänkte prova några veckor och komma in i det, så får vi se sen.

Matkasse känns som ett bra val för våran del och det är så jäkla skönt att slippa köra och storhandla. Andra smågrejer som man ändå måste ha, som te x bröd, mjölk, frukt, kattmat och sånt inhandlar vi lite snabbt en gång i veckan här i byn, i vår Ica butik. På helgerna har vi oftast redan saker hemma i frysen att ta fram eller så har man inte tillagat alla fem recepten i veckan, utan har något kvar även på helgen. Så tummen upp för mattkassen!

Morgonkaffe

Kaffe är ett måste för min del och speciellt då mitt älskade morgonkaffe! Jag kan vara utan det resten av dagen, bara jag får mitt morgonkaffe. Det är det som får mig att vakna till liv om morgnarna och ger mig den bästa möjliga start på dagen. Under alla mina tre graviditeters första 2-3 månader har jag dock inte kunnat vara i närhetens ens av kaffedoften och ännu mindre dricka det. Konstigt, när man annars bara måste ha det för att kunna fungera över huvud taget. När man sen kommit över de första månaderna och börjat dricka denna ljuvliga dryck igen, är allt bara så bra så bra och man njuter i fulla drag! 

Vissa morgnar är den där koppen extra god och man njuter extra mycket. Idag är en sån morgon. Tredje dagen idag som jag är hemma och vabbar med en genomförkyld och hostig Arvid. Hade förhoppningar om att vi skulle till dagis och jobb idag redan, då han kändes piggare igår förmiddags, men allt eftersom dagen gick igår blev han slöare och slöare och igår kväll hade han åter igen feber. Stackare där. Aldrig kul att se sina barn sjuka och matta. Han har haft en orolig natt, han sover alltid oroligt när han är sjuk och har legat och sprallat runder mellan mig och Tobbe inatt. Vi får väl se hur dagen blir. Hur mycket man än vill, så är det inte lönt att ta ut något i förskott. Jag är plikttrogen av mig och får faktiskt lite dåligt samvete av att vara hemma, kan inte hjälpa det, men jag funkar så. Fast självklart så kommer mina barn i första hand och är man inte frisk ska man under inga omständigheter gå till dagis, så är det bara. 

 

Nyår á la hårdrock

På nyår var vi hos våra vänner Fam. Pettersson i Önnestad. Vi är tre familjer som turas om att arrangera nyårsafton och det har blivit lite av en tradition att ha ett tema på festen. Det har varit allt ifrån tema rött, sommar till 70-tal. I år var det alltså hårdrockstema som gällde. Så, vad tycks, något att satsa på för mig och Tobbe?!

Årets första vab

Det var ju tänkt att allt skulle återgå till det vanliga idag, måndag. Jobb, dagis osv. Istället blev det årets första vab-dag. Vi som har klarat oss så länge denna höst/vinter utan sjukor! Inget att göra åt det, bara att gilla läget och hoppas på friska barn så fort som möjligt.

I går var allt som det skulle och barnen somnade nöjda i vanlig ordning. Vid 23.30 vaknade jag av att Arvid satt upp i sin säng jätteledsen och hade kräkt ner hela sig. Kändes även supervarm och klagade över att han hade ont i pannan. Bara att ta upp, duscha av och bädda rent. Har sovit på en madrass på golvet bredvid hans säng resten av natten. Svårt att sova, man ligger bara och lyssnar på minsta harkling och väntar på att nästa kaskad ska infinna sig. Nu är klockan 9.30 och hittills inget mer kräk, tack och lov. Däremot ligger en halvt utslagen kille här i soffan alldeles febrig. Hade det varit magsjuka så borde han ha kräkt mer vid det här laget, så har ingen aning om vad det kan vara. Antagligen någon virusinfektion.

Som sagt, inget att göra åt saken, vab i dag och i morgon, så får vi se sen. Ha en bra måndag alla ni!

Sugen

Visst är det mysigt att vara gravid på många sätt, men det medföljer ju även några nackdelar. Till exempel så får man inte äta allt man vill eller är sugen på. Kanske är det just förbudet som gör att man känner sig extra sugen på just de saker som man inte får lov att äta.

Som gravid bör man enligt Livsmedelsverket inte äta vissa fisksorter och skaldjur (tungmetaller), mögelostar eller opastöriserade ostar (listeria-bakterie), gravad eller rökt fisk (listeria-bakterie), skivat smörgåspålägg eller kall färdigmat (listeria-bakterie), torkat, kallrökt eller gravat kött (toxoplasma-bakterie), lever (A-vitamin). Du bör även undvika kosttillskott, ginsengprodukter, vitaminer av vissa sorter, naturläkemedel, algprodukter och en hel del läkemedel. Kaffe bör man inte dricka mer än max tre koppar om dagen (1,5 dl per kopp) och te max sex koppar om dagen (2 dl per kopp). Inte heller bör man dricka coladrycker med koffein eller energidrycker. 

Ja, vad säger man, inte det lättaste att hålla reda på och trist är det! Kaffe är liksom ett måste för mig och deras mått räknat, dvs. 1,5 dl tre gånger om dagen är inte mycket! Jag menar, en normal mugg rymmer ju det dubbla nästan, vilket innebär att jag skulle klara mig på en kopp kaffe om dagen. Fisk är en hel djungel att hålla reda på vilka fiskar som är fångade i vilka hav och ändå vill de att man äter fisk tre gånger i veckan. Allt köttpålägg bör man undvika om man inte fryser in det i tre dagar innan man äter det, vilket man ju inte gör. Det innebär att jag kan typ äta ost (pastiröserad givetvis) på mackorna i nio månader. Inte värt att bli sjuk heller, för de flesta läkemedel bör man undvika. 

Givetvis är alkohol i alla former helt uteslutet för en gravid kvinna. Under de två andra graviditeterna har jag inte alls varit sugen på något sånt, men just nu är jag inne i en period då jag är grymt sugen på ett glas vin. Absolut inte för att bli berusad på något sätt, endast för att det är så jäkla gott att sitta och smutta på. När Tobbe slår upp ett glas rödvin och man sitter bredvid och känner doften, så blir man grymt sugen. Inget av de alkoholfria alternativen kommer ens i närheten av ett riktigt glas rödvin. Lite mögelostar och parmaskinka på det och min lycka hade varit mer än gjord! Ni vet sådär när smakerna gifter sig i munnen på en och man bara njuter i fulla drag. Det är väl bara att härda ut, för jag skulle aldrig göra det, men det är väldigt jobbigt att vara så sugen på något som är så förbjudet!

Nytt år, nya möjligheter

Tillbaka igen, tror jag i alla fall. Det har varit en välbehövlig paus från bloggandet, men jag börjar så smått känna mig sugen igen. Jag vill inte lova något, vi får se helt enkelt. Har börjat spåna på en ny design, inte hundra som jag vill ha det ännu, men för stunden känns det ok.

Känns även bra att det är nytt år tycker jag. Julledigheten har varit toppen, kunde inte komma mer lägligt än såhär. Vi har bara varit tillsammans hela familjen och umgåtts med släkt och vänner och myst. Som alltid direkt efter nyår vill jag ha vår, sol, grönska och värme, men det lär ju dröja ett par, tre månader till, så bara att stå ut. Julen är i alla fall undanstädad här hemma så nu är det bara att invänta våren!

Året som gått har både varit positivt och negativt. Den största sorgen bär jag fortfarande med mig som ett tomrum i hjärtat och det har inte blivit lättare än. Jag förlorade min trotjänare och bästa vän Pepsi i Maj månad förra året. Vi fick 21 fina år tillsammans och hon blev ju väldigt gammal för en häst, 33 år, men beslutet och avskedet var det värsta jag någonsin gjort och saknaden efter henne går inte att beskriva.

Efter regn kommer solsken sägs det ju och ljuset i mörkret är att vi ska få en liten bebis till. Av en slump (eller är det ödet?!) kommer detta lilla nytillskott i Maj månad. Jag kan inte låta bli att tänka att det måste ha funnits en mening med detta. Datumet är uträknat till den 13 Maj, men jag har ställt in mig på senare, då jag gick över tiden både med Jalmar och Arvid. Vi ser väldigt mycket fram emot detta hela familjen och det är så häftigt att jag kommer att bli mamma till tre pojkar! Tänk, tre pojkar, inte alla som får vara med om det!

På måndag kommer vardagen i kapp oss, jag och Tobbe börjar jobba som vanligt och barnen ska på dagis som vanligt. Säga vad man vill, det är underbart med ledighet och en paus, men det är rätt skönt med vanliga rutiner också. Jag mår bra av det och jag märker på barnen att de mår bra av det. Rutiner och vardag.