Hur jobbigt och tungt det än har varit och stundtals fortfarande är, så visst går livet vidare. Jag har inte alls varit motiverad att skriva i min blogg den senaste tiden och det förstår ni säkert. Det är nu inne på den sjätte veckan sedan jag förlorade min trotjänare och bästa vän. Jag vet inte riktigt hur tiden har kunnat flyga iväg så fort, men jag antar att när man sörjer så har man inte direkt någon hum om tid och rum. Visst känns det lite ljusare för varje dag som går och stundtals lättnad över det som troligtvis ändå skulle ha hänt inom en snar framtid och som jag våndats över så många gånger, det är över.
Kvar är saknaden och den är fruktansvärt stor. Jag kan komma på mig själv ibland med att jag får sån otrolig lust att bara kasta mig i bilen och köra ut till stallet för att få se henne en sista gång. Jag kan fortfarande känna hennes päls mot mina fingrar och jag kan fortfarande känna doften av henne. Som att hon fortfarande står där i hagen och väntar på att jag ska komma och ge henne mat.
För ett par helger sedan var jag och hämtade hennes aska. Det var skitjobbigt, men samtidigt fick Pepsi komma hem. Hem till sin favorithage, där hon trivdes allra bäst. Vi begravde henne i en liten skogsglänta med björkar runtomkring, vid en damm, precis på det stället där hon och hennes hästkompis Polly låg och latade sig i gröngräset varje sommarmorgon.
Som ni förstår så har jag inte riktigt varit mig själv de senaste veckorna och inte mått speciellt bra. Jag känner dock att jag blir starkare för varje dag som går och inombords känns det också lite lättare för varje dag. Allt har sin tid och det måste få ta tid. Jag har inte riktigt vant mig vid att inte kunna köra ut till henne om kvällarna, som jag gjort i 20 års tid. Jag saknar det som fan. Min stund, min fristad, där jag kunde andas ut och där jag alltid mådde så jäkla bra. I stället har jag ersatt denna tid med att ge mig ut på en löprunda alt. powewalk om kvällarna och detta har blivit lite av en drog för mig. Min stund för mig själv, där jag kan rensa huvudet och hämta ny energi. Nu börjar semestern närma sig med stormsteg och jag ser fram emot att få vara tillsammans med min familj och vänner. Avkoppling och lata dagar kommer att göra oss alla gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar