Landat

Tänkte börja med att tacka alla som har gratulerat oss, ingen nämnd ingen glömd, men ni vet vilka ni är och det känns så bra att man har så många fina vänner som vill lyckönska en, så TACK!

Nu har vi varit hemma i fem dagar med vår lille nykomling i familjen och hunnit landa lite. Stor omställning med ett barn till, men vardagen kommer snabbt ikapp en och man hittar sina små rutiner. Det kommer säkert att ta ett bra tag till innan alla bitar faller på plats, men vi har i alla fall börjat bra. Arvid är en jättesnäll liten gosse, som än så länge inte gör mycket annat än att sova och äta. Än så länge blir det ett par amningstillfällen på natten, vilket är helt ok för min egen del. Jag sov sämre när jag var höggravid, så jag känner mig faktiskt ganska utvilad när vi går upp runt 6-tiden på morgnarna. Jalmar vaknar ju som vanligt vid 05 (ingen ändring där inte), men eftersom Tobbe får sova hela nätter så går han upp och tar honom då.

Den största förändringen har givetvis skett för Jalmars del. Han förstår ju inte riktigt varför inte han kan få all uppmärksamhet som han alltid annars får. När han och Tobbe skulle hämta mig och Arvid inne på BB, så ville han inte titta på Arvid ens en gång. Nu går det bättre och han vill gärna vara med och byta blöja på honom, kolla när han blir ammad eller bara klappa och pussa på honom. Däremot är det svårt för en 1,5 åring att förstå vad ordet "vänta" innebär. Att mamma eller pappa inte kan komma genast utan att man måste vänta ett par minuter, det finns inte i hans värld. Likaså är det precis som att Jalmar förstår att Arvid behöver mamma, men när pappa har Arvid så vill han inte acceptera det, utan ska ha pappas fulla uppmärksamhet och det NU. Så just nu är det pappa som gäller för hans del, mamma behöver man bara ibland. Känns väl lite sisådär för min del, då jag är så van att alltid finnas där för honom. Visst finns jag där nu också, men inte alls på det sättet, inte fysiskt. Det gör lite ont i hjärtat, men samtidigt vet jag ju att det bara är en period det gäller.

Jag känner mig i alla fall som världens lyckligaste som har fått två helt friska, vackra, underbara pojkar och en underbar man därtill.