Förlossningen

Ja, så var han då ute, vår lille Arvid, helt underbar är han och vi är så lyckliga!

Jalmar vaknade till vid 04.30-tiden i onsdags morse och jag gick som vanligt in till honom för att försöka få honom att somna om. Detta brukar fungera om jag lägger mig i soffan som står på hans rum, vilket jag gjorde, men då började fostervattnet att sippra ut. Tänkte att det kanske var falskt alarm som sist och väntade en stund, men det fortsatte att rinna så jag gick in och sa till Tobbe. Gissa om han vaknade på två röda och for upp som en skållad gris och skulle stressa iväg med en gång. Jag däremot kände mig ganska lugn och tog det hela med ro. Tänkte nog någonstans att det är nog bara falskt alarm i alla fall, bara nio dagar över tiden ju! Jalmar vaknade vid 05 som vanligt och jag började packa ihop min väska och ringde till mamma och pappa som skulle komma och passa Jalmar. Ringde även till förlossningen och de sa att jag kunde ta det med ro och komma in när vi hade ätit frukost och packat klart. Så det gjorde vi och klockan var väl runt 07-tiden när vi kom in till förlossningen.

Kände ingenting, bara sipprande fostervatten som om man gick och småkissade hela tiden, kan säga att Pampers funkar även till vuxna haha! Jag blev i alla fall undersökt och eftersom Arvid fortfarande låg väldigt högt upp och med rörligt huvud så fick jag bli sängliggandes och absolut inte röra mig ur fläcken. Inte ens gå upp och kissa alltså, utan bara kissa i ett såntdär "bäcken", liggandes ned i sängen. Ingen lätt historia det där och ganska förnedrande att behöva hjälp. Likaså blev man ju rent psykiskt kissnödig hela tiden av vetskapen av att inte få lov att gå upp.

Jag blev upprullad på BB-avdelningen för där fanns inte tillräckligt med rum nere på förlossningen. Kändes mindre kul att behöva ligga bland en massa nykläckta bebisar och lyckliga föräldrar när man hade sitt framför sig. Hur som helst så kände jag mig ganska lugn hela tiden och var inställd på att det skulle ta lång tid. Då började faktiskt värkarna komma smått krypandes var tjugonde minut framåt 11-tiden på dagen. Det som skiljde sig redan från första värken jämfört med Jalmars förlossning, var att redan från början var det en helt annan explosivitet i dem. Likaså var jag fullt fokuserad på varje värk och kunde möta dem på ett helt annat sätt än med Jalmars värkar. Visst fanns det värkar som var så starka att det över huvud taget inte gick att hantera dem, men över lag hade jag kontroll och det kändes bra. Jag föreställde mig en sån där gammaldags digital klocka, där siffrorna liksom rullar fram. Jag såg framför mig hur siffrorna sakta rullade framåt och när värken nådde sin kulmen då stod klockan på 00:25, fråga mig inte varför, och sen rullade det sakta tillbaka till 00 .00 igen.

Runt 16-tiden på eftermiddagen var värkarna nere i var fjärde minut och hade vid det laget blivit väldigt starka. Jag kände ändå att jag fortfarande kunde fokusera och slappna av. Jag blev undersökt och då hade Arvid kommit längre ner och huvudet hade fixerats och jag var dessutom öppen 5 cm. Så blev det dags att flyttas ner till förlossningen igen och eftersom jag fick lov att röra mig igen var jag ju givetvis kaxig och trodde att jag skulle kunna gå dit själv. Kan säga att jag gick ut från BB själv, sen var värkarna så jäkliga att jag fick lägga mig ned!

När vi kom in på förlossningen hade jag ingen kontroll på omvärlden över huvud taget utan var helt inne i värkarbetet. Fick den underbara lustgasen, räddaren i nöden, och Tobbe hjälpte mig att räkna ned när jag skulle ta den. Sen gick allt så himla fort och helt förvånad så kände jag plötsligt en kraftig krystvärk. Oj, vilken jäkla kraft alltså, helt annorlunda än med Jalmar. Jag blev undersökt och var öppen 8 cm, men krystvärkarna fortsatte komma. Det var lättare sagt än gjort när barnmorskan bad mig att inte krysta, hur mycket jag än ville hålla igen så kunde jag verkligen inte! Så vips sa hon att nu kunde jag krysta och det gjorde jag för kung och fosterland och allt. Och det var en otroligt häftig känsla när jag kände hur huvudet började komma fram och när jag själv kunde styra över hur pass mycket jag kunde pressa och när jag kunde hämta nya krafter. Med lustgas går allt och ett par krystar till så var lillprinsen ute, kl.17.50! Vilken skillnad på förlossning och förlossning alltså, detta var rena drömmen kan jag säga, tack vare fokus och att det gick så snabbt så jag fortfarande hade kraft och ork. Från värkarnas början till själva födseln så varade Jalmars förlossning i 36 timmar och Arvids i 8.

Jag är så tacksam för att allt gick bra och att vår lille Arvid är en underbar frisk liten gosse med världens underbaraste storebror och pappa. Det är nu livet och verkligheten börjar på riktigt.