På sistone har jag väl inte direkt känt mig på topp. Kalla det höstdepression eller nåt, men jag har inte känt mig glad, jag är jämt trött, sur och grinig, tänker i negativa banor och är allmänt nedstämd. Jag känner mig frustrerad över saker som jag vill göra men inte har ork eller lust att ta tag i och frustrerad över att jag inte är den vanliga, snälla, glada Frida/mamma som jag vill vara. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör mig sånhär, men antar att det finns mycket i ens liv som bidrar till den man är.
På kort tid har två dödsfall inträffat av personer som jag kände. Den ene var min före detta klasskamrat och den andre var min farbror. Båda gick bort väldigt hastigt och oväntat. På något sätt så har detta påverkat mig mer än vad jag själv kunde tro. Många tankar och funderingar har väckts i mitt huvud och jag känner mig rädd. Rädd för att det ska hända mig och min familj något och rädd för det man aldrig kan veta eller förutspå. Jag antar att det är ganska normalt att dessa funderingar och tankar kommer upp, men ändå. Efter att jag fick veta att min farbror gått bort häromdagen, så kändes det lite som ett wake up call. Som om någon ville ruska om mig rejält och säga till mig typ: "Vakna, Frida!! Öppna ögonen och se vad du har omkring dig, du är lyckligt lottad, ta vara på det!!!"
Och så känns det alltså nu. Jag har två underbara barn och en underbar man som jag älskar över allt annat, en fantastisk familj där vi alla är friska, jag har fina vänner som bryr sig om mig, jag bor i ett fint hus, jag har fina arbetskamrater som gör det värt att köra till jobbet varje dag för, en fin gammal häst som jag har fått många fina år och minnen tillsammans med, mat på bordet varje dag, pengar på kontot, utbildning, en massa resor i bagaget...ja, listan kan göras ännu längre, men jag inser ju att jag har det faktiskt mycket bättre än många andra och det är jag innerligt tacksam för. Det gäller bara att inte hamna i "vardags-träsket", utan verkligen fånga varje dag för vad den är. Vissa dagar är såklart sämre än andra, men om man bara kan hitta något positivt även dessa dagar och vara tacksam över det man har, så ordnar nog sig allt i slutändan.
Inte konstigt att du känner sådär Frida. Som du säger, oväntade, drastiska händelser o sen okrya barn o mamma. Det kan inte bli annat än lite nedstämt o negativt. Men det är ok att vara så tycker jag, bara ett liiitet tag för o kunna orka ta tag i livet igen med allt vad det innebär. Man kan inte alltid vara sådär pigg, hurtig o glad någon gång måste man få bryta ihop o bygga upp sig igen. Du är ju den där positiva, glada, snälla Frida/mamma o du kommer snart tillbaka till ditt vanliga jag igen. Stor KRAM från en inte fullt så positiv o glad (som du) Linda/mamma
SvaraRadera