Denna veckan har varit den längsta veckan i hela mitt liv. Samtidigt känns det som att tiden har stannat sedan förra lördagen. Jag har tvingat mig upp ur sängen varje morgon. Tvingat mig att fokusera, på jobbet, på mina barn. Jag lever för stunden, lever genom mina barn. Det känns som jag har ett stort, svart hål inuti mig. Saknad. Sorg. Det kommer över mig ibland, som ett hugg i bröstet. Ont. Det gör så jävla ont.
Jag har förlorat min vän som jag haft i 21 år. Hur många vänner har man haft så länge?! Jag brottas med skuldkänslor och svek. Jag svek henne. Jag ångrar mig så fruktansvärt mycket. Jag skulle varit där. Jag skulle varit där när hon tog sitt sista andetag. Det var jag skyldig henne efter alla dessa år som hon funnits vid min sida. I stället sa jag hejdå och gick.
Jag skulle vilja passa på att tacka er alla som står mig nära, min familj, mina vänner, ni vet vilka ni är. Utan er hade jag inte orkat. Det är i såna här lägen som man ser vilka ens riktiga vänner är. En kram säger mer än tusen ord. Jag älskar er alla. Tack för att ni finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar