Amma

Har alltid sett det som en självklarhet att amma mina barn, det finns ju faktiskt de som inte gör det. De finns ju de som tycker att det är bökigt, kanske har för lite mjölk eller att barnet inte blir nöjt eller helt enkelt är rädd för att brösten ska bli hängiga. Alla är olika och det är upp till var och en om de vill amma, men jag tycker definitivt att fördelarna väger upp.

Jag älskar närheten man får med sitt barn när man ammar, något som inte går att förklara utan måste provas, man blir liksom ett. Det är en underbar känsla och man blir alldeles lugn i hela kroppen och världen kan gå under utan att man märker det. Med Jalmar hade man all tid i världen till att bara sitta och amma långa stunder och mysa tillsammans. Med Arvid blir ju saker och ting annorlunda, för den tiden finns inte alltid till att sitta och gosa och mysa. Det är inte bara Arvid som har behov, utan Jalmar behöver mig lika mycket och jag har nämnt det tidigare, ibland skulle det vara bra att klona sig själv. Jalmar har visserligen accepterat att jag inte kan va med honom de stunderna som jag sitter och ammar, men man känner sig ändå stressad och vill ha koll på honom. För Arvids del så är det bara att gilla läget, inga sovstunder vid tutten här inte, bara äta. Och visst gillar han läget, han har inte så mycket att välja på, men jag saknar att kunna sitta i lugn och ro och bara vara ett med min lille son.

Det gäller att hitta lösningar och när jag är själv med barnen och ska amma Arvid, så brukar Jalmar sitta bredvid och kolla på en film eller så läser vi en bok och då kan jag gosa med båda mina underbara små prinsar samtidigt. Det är dock inte alltid som Jalmar vill sitta still, men en skål med lite frukt eller russin så är lyckan total. Något som är väldigt skönt är att (peppar peppar) Arvid än så länge bara vaknar en, max två gånger per natt och vill ha mat. Det är jag tacksam över och kan vakna hyfsat utvilad ändå om morgnarna. Numera sover ju Jalmar till 06 så det är rena rama sovmorgnarna för vår del.