Utbrott

Alltså, i eftermiddags fick Jalmar ett riktigt raseri-utbrott. Har aldrig någonsin sett honom så arg och ledsen, tror fortfarande att jag är lite småchockad faktiskt! Inte alls den Jalmar jag känner, nej, den här Jalmar grät, skrek (massor och högt!), kastade och rev ner saker omkring sig och levde allmänt rövare. Han skrek och grät så mycket att han kräkte två gånger!

Egentligen var det ingen stor grej från början, bara att vi bad honom att städa upp en låda med leksaker som han just hällt ut över hela golvet inne på hans rum. Inget konstigt med det. Jalmar däremot skulle inte städa upp utan började hälla ut ännu fler saker i ren trots. Så vi sa såklart åt honom att han fick städa upp och när han var klar kunde han komma ut. Då kom detta värsta raseri-utbrottet och Jalmar lyckades alltså vända upp och ner på alla lådor i hela hans rum, kasta omkring alla leksakerna, dra ut alla hans kläder och kasta ner dem på golvet, välta omkull möblerna samtidigt som han då skrek värre än jag vet inte vad. Det såg bokstavligt ut som ett bombnedslag eller en orkan som hade farit fram där!

Antar att de flesta föräldrar går igenom detta med sina barn, men det känns alldeles för tidigt för trots, han är ju bara 2,5 år. Eller så är det bara jag som inte är redo för sånt här än. Vi har alltid varit konsekventa i konflikter och visst får han sitta ute i hallen på bänken ibland, men aldrig att han har betett sig så som idag! Det tog typ 1,5 timme för honom att lugna ner sig och både han, jag och Tobbe var helt slut efter detta. Jag hatar att bråka med de jag älskar mest!

Kan inte låta bli att spekulera och fundera över varför han betedde sig såhär idag. Behöver såklart inte finnas någon speciell anledning, men ändå. Får han inte tillräckligt med stimulans? Känner han att han måste hävda sig gentemot Arvid? På väg att bli sjuk? Trött? Jag tycker ändå att vi ger Jalmar mycket uppmärksamhet, men det är ju inte så konstigt att han börjar känna av att Arvid tar mer plats ju äldre han blir. Vi gör ju såklart vårt bästa för att tillgodose båda och ge dem lika mycket uppmärksamhet och kärlek. De är ju våra två prinsar som vi älskar över allt annat. Så tråkigt att behöva bråka bara, men samtidigt måste vi som vuxna visa vad som är ok och vad som inte är ok.