..eller varför inte fy sjutton, fy bubblan, fy rackarns, fy hundan? Varför just "fy fan"?! Min son (Jalmar det vill säga) är inne i en svära-period. Han älskar att säga "fy fan" och de orden kommer ur hans mun stup i kvarten. Hmm..kan det möjligtvis vara så att hans föräldrar säger den frasen lika ofta?! Alldeles för ofta uppenbarligen. Likaså ordet "jävlar" eller "jäklar". Fast Jalmar använder "för jävelen". Låter verkligen hemskt när det kommer ur hans mun, jag vet, och jag tycker inte att barn ska svära över huvud taget. När jag växte upp så var det nästintill en synd att svära som barn. Jag gjorde aldrig det inför mina föräldrar eller inför gamla människor. Idag svär ju barnen till och med på dagis, min son inkluderad.
Jag känner mig aningens skyldig, jag är totalt medveten om att jag svär alldeles för mycket när jag pratar. Vet egentligen inte varför, det har bara blivit så av vana. Eller ovana. Man gör det utan att tänka på det. Menar såklart inget med det, bara att man vill förstärka meningarna med de här små dumma uttrycken. Nu har såklart Jalmar snappat upp dessa fraser och tycker det är hur kul som helst att säga dem. Ännu roligare blir det förstås när han ser vuxnas reaktioner. Lite jobbigt tycker jag att det är, lite svårt att tackla det. Ju mer man uppmärksammar det, desto roligare tycker Jalmar. Bättre att bara ignorera det, så blir det ju inte så kul i längden. Vi har i alla fall kommit överens om att han ska säga till oss när vi svär, så säger vi till honom när han svär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar