För första gången sen min älskade trotjänare Pepsi dog i Maj månad har jag drömt om henne inatt. Jag drömde att hon levde, men var i väldigt dåligt skick. Gammal, mager, orkeslös. Alla sa till mig att du måste ta det där steget, Frida. Du måste ta bort henne. Och så ser jag henne stå där, med sina vackra, bruna ögon, intet ont anande. Det kändes så verkligt, nästan som jag kunde sträcka ut handen och klappa henne. Sen ändrade sig drömmen och allt det där som faktiskt hände kom tillbaka. När hon låg där i smärtor, när jag tvingades ta beslutet, presenningen hon låg under, kartongen med askan, ångesten, tomheten, saknaden.
Det har varit ett halvår fyllt med saknad, tårar, skuldkänslor, minnen och tomhet. Det går inte en dag som jag inte tänker på henne, vissa dagar mer, vissa mindre, men hon finns alltid där hos mig. Jag har fortfarande inte varit tillbaks i stallet, det är alldeles för smärtsamt, för många minnen. Jag går till hennes grav i bland med även det tar emot, då blir det så verkligt på något sätt. Hon fattas mig, en del av mig är borta och det tomrummet gör fruktansvärt ont. Min trotjänare. Min vän. Jag älskar dig Pepsi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar