Nu har det gått snart två dygn sedan jag slutade amma. Känns lite sorgligt, vemodigt och konstigt, men dock nödvändigt. Tiden har gått så himla fort sedan Arvid föddes, han är ju redan ett halvår och det är bara att inse att amningen vara inte för evigt. Jag tycker det är underbart att amma och det är verkligen en oförklarlig närhet man får till sitt barn när man ammar. Man blir liksom ett tillsammans och det känns som om inget i hela världen skulle kunna förstöra just det ögonblicket när man sitter där med sitt lilla pyre i famnen. Man blir helt lugn inombords och känner en massa kärlek, kärlek, kärlek.
Som jag nämnt tidigare så infinner sig denna känsla absolut med andra barnet också, men förutsättningarna ser ju lite annorlunda ut när man har två. Man har liksom inte den tiden att kunna sitta i lugn och ro och mysa och gosa, hur mycket man än vill, utan det blir ofta en "snabbis", sen vill Jalmar att man ska komma eller så är det något annat man måste göra.
Sedan Arvid började äta riktig mat så har det fallit sig helt naturligt att jag minskat på amningen dagtid. Däremot är han en liten "suttare" nattetid och vill gärna ha bröstet varje gång han vaknar till för att komma till ro igen. Detta har tagit ganska hårt på mig, att inte få någon sammanhängande sömn alltså, så nu kände jag att det var dags att sluta. Dessutom har det bara hjälpt för stunden att amma nattetid, för så fort jag lagt ned Arvid i sin säng igen så vaknar han ändå. Eftersom Tobbe är lite julledig just nu, så passade det bra så vi kan hjälpas åt på nätterna. Arvid vaknar fortfarande nattetid, men vi hoppas innerligt att han vänjer sig av med detta snart så vi alla kan bli lite piggare. Tobbe håller på för fullt med att få klart hans rum också, så han kan få sova helt ostört där inne.
För Arvids del så har det än så länge gått bra att sluta amma. Han har inte "frågat" efter bröstet precis, bara när han blir trött och jag har han i famnen, då vill han gärna leta efter tutten och mitt mammahjärta är väldigt nära att falla dit kan jag säga!! Lite värre är det med mina bröst, som för tillfället är stenhårda och ömma. Bara att härda ut och stå emot frestelsen, det kommer att bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar