Sitter här och funderar på hur länge man egentligen klarar sig utan att få någon sammanhängande sömn? Hur länge man klarar sig utan att ens kropp säger ifrån på allvar och ens hjärna slutar fungera normalt? Inte vet jag, men efter att ha varit vaken ungefär varannan, var tredje timme nätterna igenom i ett halvår nu, så känns det som man har gröt i hjärnkontoret vissa dagar kan jag säga! Att man sen går upp runt 04.30-05tiden varje morgon efter att knappt ha sovit något på nätterna gör ju också sitt därtill.
Vissa dagar kan man helt enkelt inte fungera normalt utan blir lite småsur och lättstött och det gör ont i hjärtat att säga det, men oftast går det ut över ens barn. Jag vet ju vilken bra mamma jag kan vara och är oftast det också, men vissa dagar blir bara så fel. Kan säga att jag har en helt annan förståelse nu för de mammor som inte orkar ta alla konflikter med sina barn, utan kör på "låt gå" metoden då och då. Eller så tänder man till direkt på alla cylindrar och då blir det också så himla fel. Jag vet ju precis hur jag fungerar när jag inte har gröt i huvudet, hur jag ska gå tillväga för att lösa vardagens små konflikter och uppmuntra, stödja och vara positiv. Det är ju så jag alltid vill vara, det är ju den jag är.
Jag tror kanske inte att det hade blivit bättre om jag fått sova ikapp en natt eller två, men i det långa loppet så vet vi ju alla att vi måste få sömn och sammanhängande därtill. Jag undrar så om vi gör något fel, varför våra barn inte vill sova på nätterna?? Visserligen sover Jalmar hela nätter nu, men det tog också åtta månader innan han sov sin första hela natt. Arvid är likadan. Sover som mest tre timmar i stöten, oftast bara två, sen är det tutte för hela slanten. Tycker ändå att vi har varit mycket hårdare mot honom än mot Jalmar. Låtit han ligga och skrika en bra stund innan vi tagit upp honom på nätterna. Det längsta han skrikit var en timme, då var han så trött så han somnade mitt i ett skrik. Ingen av oss blir ju lyckligare av det, snarare så ligger jag på nålar och gråter av våndan, det skär i mammahjärtat kan jag säga. Nej, då tar jag hellre upp honom och ger tutten, sen blir vi alla nöjda och får sova fortare. Nästa projekt blir att sluta amma. Har en liten förhoppning om att han kommer att sova bättre då, vi får väl se, håll tummarna hörni!
Usch jag lider med dig Frida. Det är fruktansvärt att inte få sova. Inte längesen jag var där. Man blir ett monster till mamma. Jag hoppas verkligen för hela familjens skull att det blir bättre snart. Älskar er!
SvaraRaderaJag lider med dig och vet precis hur du känner dig. Min stora flicka var en dröm, hon sov hela nätter nästan från början men inte min lilla. Som din, vaknade hon var, varannan eller var tredje timme och till slut fungerar jag inte alls. Jag har "givit upp" och lägger ner Nellie i hennes säng när hon somnar men när hon vaknar första gången tar jag över henne till mig och låter henne sova hos mig, då när hon vaknar trycker jag bara in tutten och kan sova vidare. Ofta är hon ändå klar bara på någon minut. Jag har märkt att när hon är så nära mig vaknar hon mer sällan också. Min tös verkar iaf ha så stort närhetsbehov.
SvaraRaderaJag hoppas du hittar en lösning som passar er så att du får sova!
Kram Veronica (Saras kompis)
Lina: Tack söta du, "skönt" att veta att det finns fler som varit i samma sits, gör det hela liite lättare..Älskar dig o din fina familj oxå!
SvaraRaderaVeronica: Tack snälla för ditt inlägg, alltid lika uppskattat när någon "utomstående" skriver! Kram kram