På ett sätt känns det som detta året har gått mycket fortare än det året som jag gick hemma med bara Jalmar. Då hade man all tid i världen, bara jag och Jalmar och njöt i fulla drag, tog dagen som den kom liksom. Har absolut njutit nu också, men dagarna är så mycket intensivare med två små prinsar fulla med energi. Man är igång från tidig morgon till kväll och tiden bara försvinner. Sen blev det ganska hektiskt med flytten och all renovering i det "nya" huset i höstas. När vi flyttade till Sösdala var Arvid 2,5 månad, nu är han nästan 9 månader!
Just nu känner jag både positivt och negativt inför att gå tillbaks och jobba. Positiv för att jag älskar mina härliga kolleger och jag känner att jag behöver komma vidare, utvecklas, få använda mina kunskaper och vara Frida. Negativt för att nu väntar den bittra verkligheten, nu ska jag inte få gå hemma mer, barnen ska in på dagis till hösten och jag kommer inte att vara med dem så mycket som jag vill. Sen vet jag ju förstås att det är nyttigt för oss alla och jag tror allra mest att Jalmar behöver lite ny stimulans och lek med andra barn.
Allt kommer säkert att bli jättebra när man väl kommit in i allt efter några veckor. Sen ska ju Tobbe vara pappaledig ett halvår framöver och det unnar jag givetvis honom och barnen, de kommer att få det lika roligt som vi har haft tillsammans, även om vissa dagar inte alltid blir som man trott. Något som också är positivt är att jag inte jobbar lika mycket som Tobbe har gjort och inte har lika långt att pendla heller, vilket innebär att vi kommer att kunna vara tillsammans hela familjen mycket oftare än innan. Sen blir det ju snart vår och sen väntar en lång, härlig semester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar