Mot alla odds

Som ni antagligen märkt så har det inte blivit så mycket bloggande för min del på sistone. Trodde ju att allt skulle bli lugnt, frid och fröjd när mina föräldrar var hemkomna från Thailand och jag slapp vara hundskötare längre. Tänkte att nu, nu äntligen är det jul och vi kan vara tillsammans hela familjen och bara njuta. Mmmm, visst, eller hur?!

Ett par dagar innan julafton blev min älskade lilla häst skadad i sitt ena framben och kunde inte gå över huvud taget. Benet svullnade upp som en ballong och vi trodde att hon antagligen halkat i hagen och skadat sig. Hon var väldigt illa däran och på en så gammal häst (30 år!!) såg inte oddsen så bra ut. Hon hade så himla ont och ville heller inte äta, utan stod bara i sin box och mådde allmänt dåligt. Livsgnistan var inte där liksom. Benet blev inte bättre och ringde jag till veterinären. Han tyckte att jag skulle vänta ytterligare några dagar för att se om det blev bättre. Om det inte blev det fanns det inte så mycket mer att göra för henne än att låta henne få sluta sina dagar innan hon fick lida för mycket. Att åka iväg med henne till en klinik för att röntga benet var uteslutet med tanke på både hennes tillstånd och ålder. Om det hade varit en spricka eller fraktur hade man heller inte kunnat göra något.

Ja, så dessa långa dagar pendlade jag mellan förtvivlan och förhoppning, men mest förtvivlan. För jag visste ju vad som väntade. Hon visade inga som helst tecken på att bli bättre och det är absolut inget värdigt liv att få stå i boxen och lida. Jag visste ju vad jag måste göra och var tvungen att kolla upp en del saker. Jag trodde jag hade förberett mig på denna situationen i många år eftersom hon är så gammal, men fy vad svag man är i detta läge! Hon har ju trots allt varit hos mig i 19 hela år och varit min trofasta vän i vått och torrt!

Jag hade redan bestämt mig för att jag ville få henne avlivad hemma och att hon absolut inte skulle få åka någon jäkla transport till något jäkla slakteri där jag inte hade en aning om hur det gick till eller vad de skulle göra med henne. Nej, hon skulle få begravas där hon hörde hemma och där hon trivdes allra bäst, i hagen hemma hos mamma och pappa. Sen skulle jag bestämma om det skulle ske med bultpistol eller med spruta och jag kom fram till att bultpistol är det minst smärtsamma sättet, då djuret i fråga inte hinner reagera alls, utan bara är borta på en ögondels sekund. Jag skulle bestämma hur hon skulle begravas, antingen som hon var eller kremeras, hur hon skulle fraktas till själva gravplatsen, jag skulle ansöka om tillstånd för att få begrava henne, jag skulle ta hand om alla hennes saker efteråt och jag skulle bestämma vad vi skulle göra med den andra hästen som hon gick med. Kan bara säga att jag har haft bättre jular än denna.

Så, mot alla odds, efter 10 dagars våndan, förtvivlan och ingen bättring alls, började det lukta väldigt illa från hennes hov och en stor böld började komma upp precis vid hovroten på det onda benet. Det visade sig vara en rejäl hovböld som tydligen är relativt vanligt hos hästar. De kan uppkomma genom att hästen stöter emot något vasst, som en sten till exempel. Hovslagaren kom ut på nyårsdagen (Tack snälla Fredrik!!) och karvade bort allt det ruttna och stack hål på själva bölden och satte på en sko på hoven så att hon skulle kunna stödja bättre. Nu, några dagar efter, haltar hon fortfarande mycket, men är på bättringsvägen tack och lov! Hon har fått tillbaka livsgnistan, linkar omkring i hagen och äter. Det kommer säkert att ta ett tag till innan hon blir riktigt bra, men vi har ju all tid i världen! Jag är så tacksam att det "bara" var en hovböld och att min lilla skrutta får hänga med ett tag till, seg som hon är!!! Älskar dig Pepsi.

Såhär kan en riktigt elak hovböld se ut, obs! inget för svaga....