Förlossningsrädsla

Usch ja, det kan man lugnt säga att jag har just nu. Bara två veckor kvar tills "lilleman" är uträknad och jag känner varken mig laddad eller redo för en förlossning. Kan man egentligen känna sig redo? Jag vet inte, men jag gör det inte i alla fall. Snarare rädd och orolig.

Har försökt att förbereda mig lite mentalt och ställa in mig på en positiv förlossning, men det är lättare sagt än gjort. Antar att jag hela tiden drar anknytningar till Jalmars förlossning, då jag låg i 35 timmars intensivt värkarbete som slutade med sugklocka. 35 timmar, inga roliga minnen där inte, men visst var det värt all möda när man fick upp sitt älskade lilla knyte på bröstet. Då skulle jag kunna gjort det om och om igen, för hans skull.

För att förbereda mig så har jag läst lite böcker om själva förlossningens olika stadier och även om olika tekniker man kan använda sig av under värkarbetet. Det ligger mycket i det mentala, vilken inställning man har, men även att man ska ge sig hän och låta kroppen följa med i värkarna, hur ont det än gör. Är hjärnan inställd på "nej" och på att man inte accepterar att det gör ont, så blir det också mycket jobbigare för en själv. Kan man däremot slappna av, fokusera på andningen och förstå att ok, det gör ont men det finns ett syfte med det hela, så arbetar du med kroppen och inte emot den. Ja, jag håller givetvis med om att detta låter hur sunt som helst, men när man väl är där och det gör så ont så man tror inte att kroppen kan ta emot så mycket smärta, hur lätt är det då att ge sig hän och följa med?!

Jag vet inte hur sjutton jag ska klara av detta, men jag inser ju också att lillklimpen ska ut på något sätt och det kommer att vara värt det.