Jag borde börja träna igen

Ja, det borde jag verkligen! Tyvärr verkar det som om tummarna sitter långt inne denna gången. Visst kan jag vara glad åt att jag gått ner alla mina gravidkilon, men efter graviditet och förlossning så känns det som musklerna har förtvinat rejält och man är allmänt slapp i kroppen. Gillar inte det alls, tycker om att vara lite "hårdare" och fastare i kroppen och framför allt så mår jag mycket bättre av att träna. Visserligen har jag i princip gått med vagnen en timme varje dag sen Jalmar föddes, men det är inte samma sak. Jag gillar att ta i, svettas och riktigt prestera. Man mår så himla bra efter ett rejält träningspass!

Jag har alltid gillat att röra på mig och blir aningens rastlös om jag inte får det. När jag var yngre simtränade jag, sen blev det ridning som tog överhand. Vidare gick jag och dansade hiphop (faktiskt sant, tro det eller ej) sen började jag på spinning, där jag träffade min käre make, den historien har ni väl inte kunnat undgå, haha! När vi tröttnat på spinningen, jag och Tobbe, så tränade vi bodypump ett bra tag sen blev det styrketräning och lite simning igen. När vi så flyttade till Kristianstad började jag träna på Friskis o Svettis och har så gjort fram tills jag blev gravid. Jaja, säkert många som tänker åh, va töntigt med Friskis o Svettis, men då måste jag lugnt säga att ni misstar er!

Jag skulle vilja slå ett slag för denna underbara förening. I alla fall i Kristianstad. Stora, nybyggda, fräscha lokaler, varmt bemötande från personal, skräddarsydda träningspass för ALLA (jag lovar, där finns verkligen något för alla) och en grym stämning när man tränar i grupp. Det kan inte bli bättre än så. Jag brukade gå mest på medelpassen som består av både styrka och gympa (lättare variant av aerobicssteg typ) och på stationspassen, där man cirkulerar på olika styrkestationer. Sen hade de ett tag mitt absoluta favoritpass: intensivgympa, där man verkligen tog ut sig till max, man var helt färdig efteråt, men oj vad bra det kändes! Tyvärr fanns det inte ledare nog som ville ta den utmaningen, så det passet försvann. Gillade även Ki-box, där man boxas och är ett hårt pass. Nu när jag går in och kollar på deras hemsida ser jag ytterligare ett par nya pass som jag blir sugen på att testa: Core som fokuserar på bålen och Afro-dans som verkar hur kul som helst.

Efter att ha skrivit detta lilla inlägg känner jag mig ännu mera sugen på att börja träna på Friskis igen. Kruxet är ju bara att vi numera inte bor i Kristianstad längre och att man ska köra fram och tillbaks från Nävlinge. Får väl helt enkelt ta mig den tiden. Det kommer nog inte bli fyra gånger i veckan som jag tränade när jag bodde där, men ett par gånger måste jag väl kunna boka in i mitt upptagna mamma/familjeliv.

Skånes Djurpark

Vi tog en liten tur till Skånes Djurpark idag tillsammans med mormor och morfar. Tänkte att Jalmar kanske inte hade så jättestort intresse av detta, att han va för liten, men där misstog vi allt oss. När vi kom dit var det precis lagom för lunch och en liten middagslur för Jalmars del. Eftersom han sov en stund så började vi rundan bakifrån, så han inte skulle missa de "roligare" djuren. Han vaknade lagom till vildsvinen och blev fullständigt exalterad över alla djuren! Han sa "titta" hela tiden och hade inte tid med någon av oss över huvud taget. Tänk att ett så litet barn kan bli så fascinerad av något! Jag trodde att han skulle bli rädd för de större djuren eftersom han hela tiden varit livrädd för min häst där hemma, men inte alls! Lite försiktig var han dock när vi kom riktig nära vissa av dem, men nyfikenheten tog över ändå. Han vågade till och med klappa ett par kalvar, men tyckte det var lite läskigt när de reste sig upp. Inte undra på, de är ju typ 10 ggr större än han! Bäst gillade han nog alla fåglarna i vattnet som plaskade omkring, vildsvinen som rullade sig i leran och björnungarna som busade. Sen älskade han grävmaskinerna på slutet. Undra om det är genetiskt det där?! Hur som helst, jag tänkte lägga upp några bilder här, en bild säger ju mer än tusen ord..Håll till godo!

Sköna söndag

Jag tycker det är skönt med söndagar även när man har semester (och är mammaledig). Ok, lördagar är väl den allra bästa dagen, men söndagar är så slappa och sköna. Man har oftast inget speciellt inbokat och så är man lite sådär småseg hela dagen.
Idag har varit en hyfsat lugn söndag för våran del. Vi åt frukost tillsammans och myste en lång stund alla tre. Sen behövde Tobbe klippa gräset, vilket tar sin lilla tid på sisådär 1,5-2 timmar. Vi har ju inte så liten gräsmatta om man säger så. Jalmar blev lite rastlös här inne, så vi gick ut en sväng och kollade på gräsklipparen och pappa. Jalmar har varit jätterädd för den innan när den var igång, men han måste ha vuxit till sig, för han var inte ett dugg rädd idag. Snarare nyfiken och han sa "titta" hela tiden och ville röra den. Så på med hörlurarna (bra uppfinning det där) och iväg på klipparen en sväng med pappa. Han var hur glad som helst och tyckte det var jättespännande.
Eftersom det varit så dåligt väder de senaste två veckorna och vi inte kunnat bada ute med Jalmar precis, så begav vi oss till Tivolibadet i eftermiddags. Trevlig simhall med hyfsat fräscha lokaler och trevlig personal. Dessutom har de varmvattenbassäng, som vi då var i. Tyvärr är priset inte lika kul, 80 spänn per man för att gå in. Jalmar gick visserligen gratis, men shit va dyrt ändå! Mysigt hade vi i alla fall, lilla familjen Högberg. Vi har varit där en gång innan med lillprinsen, så det var inte nytt för honom, men lite avvaktande var han till en början ändå. Efter en stund kände han sig som hemma och plaskade på ordentligt med en och annan kallsup till på köpet. Duscharna gillade han inte lika mycket, lite skrik och bråk, men duscha det måste man ju.
Efter badet körde vi och storhandlade på Maxi. Trodde att Jalmar skulle va hur trött som helst efter dagens bravader, men nejdå, sova på Maxi kan man ju inte, tänk om man missar något?! Vi gick en bra stund där inne, mycket som skulle inhandlas efter att vi renast ut kylskåpet idag (oj, vad man samlar på sig). Sen blev det nya, fina bilen hem och lite kvällsmys med lilla familjen. Som vanligt vid denna tiden, så ligger mannen och sonen nu och sussar/snarkar sött i sina sängar och mamma får en stund för sig själv vid datorn.

Kaffe, livets dryck eller?

Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag började dricka denna ljuvliga dryck. Man fick väl smaka lite av föräldrarna när man var liten, men tror inte jag började gilla det på riktigt förrän jag gick i nian eller i ettan på gymnasiet. På den tiden (oj, vad gammalt det låter) drack man kanske ett par koppar i veckan, mest för att det kändes så himla vuxet och moget. Kommer ihåg att jag föredrog det svart med ett par sockerbitar i. Med åren har det blivit mer och mer och idag tror jag allvarligt talat inte att jag hade överlevt en dag utan! Det blir minst två, mest tre koppar på en dag. Bäst är morgonkaffet, är inte människa om jag inte får i mig det. Har blivit mycket mer beroende av det också sen vi fick Jalmar, kanske kan bero på den pyttelilla sömn man fick där det första halvåret.

Jag gillar allra mest caffelatte, eller vuxenvälling som någon fyndig person hittat på. Tyvärr har vi bara en vanlig kaffebryggare hemma, så det blir oftast "vanligt" kaffe med mjölk och två suketter i. Iskaffe är också underbart en varm sommardag. Jag tycker absolut att det är en social grej, det där med att dricka kaffe. Mycket trevligare att sitta några stycken på ett café någonstans och njuta, sitta hemma hos någon och fika eller bara ta en kopp tillsammans med de andra på jobbet än att sitta själv hemma med en kopp i handen. Tycker lite synd om er som inte gillar denna ljuvliga dryck. Jag menar, hur ofta säger man "ska vi ta ett glas läsk på stan idag?" eller "gud, vad jag är saftsugen". Fast det är väl på gott och ont, det där. Inte hälsosamt att dricka för mycket, men i måttliga mängder helt ok.

Kaffe och choklad går väldigt fint ihopa. Helst mjölkchoklad eller något med mint i. En liten chokladboll är heller inte helt fel. Mörk choklad går an i nödfall. Bästa doften är förresten när man kör förbi Zoegas fabrik i Helsingborg, bara att veva ner alla rutorna och ta ett par djupa andetag (kommer du ihåg Camilla, hehe?!). Eller när man öppnar ett nytt paket hemma, shit va gott det doftar!

Det godaste kaffet jag någonsin druckit var i Los Angeles på Starbucks coffee, så har ni vägarna förbi det stora landet i väster, köp en kaffe på Starbucks vet jag. Kenya är ett land som producerar mycket kaffe, så när vi var där var jag givetvis tvungen att prova, men det var betydligt svagare än här hemma, ingen höjdare alls faktiskt. Däremot köpte vi med oss hem ett par paket och det blev betydligt bättre när man bryggde det själv hemma. Det äckligaste kaffet jag smakat måste vara det där lila kaffet med det lila extra, inget i min smak, nejtack!

Av allt det goda som man förtär
Bland alla jordiska drycker,
Ja kaffetåren den bästa är:
Den skingra människans nycker,
Den styrker kroppen, den livar själen,
Den känns från hjässan, ja – ned i hälen.
Halleluja. (M Craemer 1846)

En helt vanlig dag

Far och son, Tobbe och Jalmar

Idag har min lilla familj haft en helt vanlig semesterdag och jag tycker nog att de är de skönaste dagarna. Då man inte hittar på något speciellt, har inget inplanerat och bara tar dagen som den kommer. Visst är det kul att åka på utflykter också, men det krävs ju lite mer planering nu än när man var två. Har man dessutom någon tid att passa, så blir det extra bökigt, i alla fall om man heter familjen Högberg! Svårt det där med att hålla tider nu för tiden, kvittar hur tidigt vi än börjar packa ihopa oss, lik förbaskat hinner vi aldrig i tid ändå! Så håll med mig om att det är något speciellt med sköna, lata sommardagar?!

Idag vaknade Jalmar väldigt tidigt, typ vi 04.30, men efter lite rulla runt i sängen, bök och stök, nappen inkörd i munnen och snutten i högsta hugg, somnade han om till 06.00 ca. Som tur är har han en morgonpigg pappa som gärna går upp med han då, så mamma får sovmorgon. Jag blir ju aningens bortskämd med det nu under semestern, annat blir det när man snällt får gå upp i ottan igen om några veckor. Bäst att passa på att njuta nu då! När jag sen vaknar är klockan 09.45 och Cayenne, vår ena katt ligger kloss intill mig och myser. Shit, jag kan inte minnas när jag sov så länge senast, så himla skönt att känna sig riktigt utsövd. När jag så kommer ner så är det helt tyst och ingen Jalmar eller Tobbe. Där ligger däremot en lapp att de gått på en morgontur. Tobbe har nyligen köpt en såndär ryggsäck som man bär barnet på ryggen i och den måste ju guvetvis testas. Det visade sig att de "bara" gått en liten tur ner till Vinslöv (ca.7 kilometer) till Lina och Jocke, där de stannade för kaffe. Så för min del blev det frukost i ensamheten, alldeles för tyst för min smak, tråkigt, tråkigt! Jocke skjutsar snällt hem min lilla familj och Jalmar slocknar direkt i bilen, sen en stund i vagnen ute. Inte undra på efter såna morgonturer!

Framåt middag beger jag och Jalmar oss hem till mina föräldrar eftersom Tobbe ska iväg och spela paintball med sina brödrar. Jalmar älskar att komma hem till mormor och morfar, han och morfar är bästa kompisarna. Väl där, så fikar vi lite, Jalmar får middag och sen blir det lite bus med morfar en stund. Efter det är Jalmar trött igen och då går jag och mormor en tur med honom i vagnen. Under tiden han sover passar jag på att pyssla om min lilla Pepsi pålle. Hon och hästkompisen Polly står inne i stallet och gömmer sig för alla flugorna..och som dom bits sen, inget skönt alls! När sen Jamlar sovit klart stannar vi en stund till hemma hos mormor och morfar, lite bus till och sen mellanmål.

Hemma igen försöker jag få Jalmar att sova en liten eftermiddagslur, men han vill inte alls. Svårt det där, innan har han alltid sovit tre lurer på dagen, men nu vill han oftast bara sova två, även om han egentligen är supertrött. Sen blir det i alla fall lite vanliga sysslor, tvätt, disk, matlagning och en stunds bus. Vid 18tiden dyker Tobbe upp med brödrarna och ett par kompisar och Jalmar blir såklart glad, han gillar uppmärksamheten han får av alla och när det händer något utöver det vanliga. Paintballen hade gått bra och de var alla lite möra. Det blir pizzatime och gröttime för Jalmars del. Det ska kännas och kladdas med maten, så ofta blir det en liten dusch efter kvällsgröten. Trött pappa och trött Jalmar sover nu sött i sina sängar efter en alldeles vanlig dag.

Morfar och Jalmar (bilden är tagen tidigare i vår)

Into the wild

Tänkte bidra med ett litet filmtips till alla er som sitter där hemma i sommarregnet och inte har något speciellt att göra. Att krypa ner i soffan med ett kallt glas vitt, lite chips (eller vad man nu föredrar) och en bra film när regnet öser ner utanför ät väl aldrig fel?! Hur som helst, den här filmen sticker ut bland alla hollywood/highschool/actionfilmer, som oftast innehåller ungefär samma storys, i mitt tycke. Jag menar, hur många filmer ser man egentligen som är riktig, riktigt bra?! Den här är absolut inte en i mängden, men väldigt sevärd och man får sig faktiskt en och annan tankeställare. Dessutom bygger den på en sann historia, underbart vacker natur och musiken är grymt bra i den (Eddie Vedder från Pearl Jam). Lyssnade faktiskt på soundtracket under förlossningen!

Into the wild handlar om 20årige Christopher McCandless, till ytan en vanlig kille som precis tagit studenten med bra betyg. Med en uppväxt där föräldrarna ständigt grälar och känslan av att aldrig duga bestämmer sig Christopher för att ta avstånd från den materialistiska världen vi lever i och bege sig ut i vildmarken för att finna sig själv. Utan ett ord till någon klipper han sina kreditkort, bränner sina sista pengar och liftar till Alaska där han försvinner spårlöst i vildmarken. På vägen dit stöter han på en rad äventyr och människor som han utvecklar flyktig vänskap med. I slutändan är det ensamheten han söker och ensamheten som tar överhand.

Filmen är baserad på dagboksanteckningar som man hittade i den övergivna buss där Christopher övernattade i ute i Alaskas vildmark. En stark film som verkligen, verkligen berör en och som får en att tänka till på dagens pengasamhälle vi lever i. Vad betyder egentligen pengar om man inte har sina nära och kära?! Se filmen, jag rekommenderar den starkt!

Blixtrar och dunder

..magiska under, eller kanske inte det förresten, i alla fall inte hemma hos oss! I morse vaknade jag vid 05.30 av värsta åskovädret. Jag avskyr verkligen åska och är livrädd för den. Trodde att det kanske skulle bli bättre med åren eller så, men nejdå, ingen har nog mer respekt för åska än jag. Säkert många som tycker det är tramsigt, men jag kan inte hjälpa det. Hade gärna sluppit faktiskt. Fast tycker nog ändå att alla borde ha lite respekt när det drar ihop sig till oväder och det blixtrar och dundrar.

Har varit rädd för åska så länge jag kan minnas egentligen. Mina föräldrar har aldrig varit rädda, utan lugna som filbunkar (varför heter de så egentligen?! Konstigt uttryck!). Däremot så var min morfar jätterädd när det åskade. På den tiden bodde vi inne i Sösdala och min morfar en bit utanför, på landet. Varje gång det åskade, vilket det oftast gjorde på nätterna (och gör fortfarande tyvärr), så drog mamma och pappa upp mig från min varma goa säng och så fick vi köra ut till morfar mitt i natten, så han fick sätta sig i bilen. Vet ej om det är så, men han trodde i alla fall att säkraste stället att va på när det åskade var i bilen. Så där satt vi, alla fyra, mitt i natten i värsta åskovädret!! Inte undra på att man har blivit skrämd va?!

Sen minns jag en gång då blixten slog i vårt hus. Vi hade flyttat ut på landet då och satt en höstkväll och tittade på tv, jag, mamma och pappa. Hade hört lite muller långt borta, men det var ju ingen fara när det var så långt iväg. Då helt plötsligt, utan förvarning, slog blixten ned strax utanför vårt hus och följde ledningarna in så både tv:n och telefonen exploderade mitt framför näsan på oss. Det var en smäll som hette duga kan jag säga, tror aldrig jag har varit så rädd som då! Ja, sen dess så har det varit en plåga för mig varje gång det åskar.

Vet inte, men på något sätt så tycker jag att det är läskigare när man är ute på landet än inne i tätorten. Kanske för att det lyser upp så mycket mer, när det annars är så kolsvart på natten. Inne i samhället lyser ju alltid en massa lampor överallt. Dagtid tycker jag inte alls det är lika läskigt, vart jag än befinner mig, men håller mig inomhus det gör jag ändå förståss. Det konstiga är att hur djupt jag än sover på natten och hur lite det än åskar eller är jättelångt iväg, så vaknar jag ändå. Det kan knappt höras över huvud taget, men jag blir klarvaken och väcker Tobbe, som typ mumlar "det är inget farligt" och somnar om igen. Där ligger man klarvaken och rädd, mitt i natten och räknar sekunderna mellan blixt och knall..ettusenett, ettusentvå, ettusentre...

Härom veckan så var jag och Jalmar var själva hemma och värsta åskovädret drog över oss. Det var typ en halv sekund mellan blixt och knall och jag var rädd, men försökte verkligen göra allt för att Jalmar inte skulle märka det. Vi satt i trappan och sjöng och busade, som om inte det skulle vara konstigt nog för Jalmar, men jag ville inte vara vid något fönster så det fick bli trappan. Hur som helst så tyckte jag att det lugnade sig efter ett tag och vi gick ner i köket..sen tog det ett par minuter också slog blixten ner strax utanför vårt hus!! Det stod lågor ut från telefonjacket och värsta öronbedövande knallen hördes. Jag höll nästan på att tappa Jalmar i famnen! Vaddå otur?! Som tur var så fattade Jalmar ingenting förrutom att vi blev helt lomhörda och Tobbe kom hem strax därefter så han kunde ta honom och jag fick lugna ner mig.

Ja...som det kan gå.. Jag ska i alla fall försöka göra så gott jag kan och inte smitta av min rädsla på Jalmar, det är det sista jag vill att han ska vara rädd för. Kanske bra terapi för mig det där, att tvinga mig själv att behålla lugnet. Nu hoppas jag på en lugn natt utan åska..

Pepsi

Jag tänkte berätta lite om min älskade trotjänare Pepsi. Pepsi har funnits i mitt liv i över arton år..fatta, arton år! Jag har alltså haft henne längre än vad jag inte har haft henne. Idag är hon 30 år gammal och hennes liv börjar sakta men säkert ta slut.

När jag var i tonåren så var jag som de flesta andra tjejer i min ålder, hästtokig. Intresset för just hästar skapades nog när jag var ännu yngre och min bror höll på med fälttävlan. Han hade även ett par hästar, men lade av helt när han fick avliva dem båda hastigt och han började med brottning i stället. Min mamma har vuxit upp med ardennerhästar som de hade i jordbruket, så jag antar att det ligger lite i generna, det där med hästar. Min bästa kompis på den tiden, Josefine, fick en fjordhäst och vi två bodde nästan ute i stallet ett tag.
Så en vårdag 1991 kom då Pepsi till mig. Jag var nog världens lyckligaste tonårstjej vid den tidpunkten! Tänk, en alldeles egen häst som jag kunde rå om och rida när jag ville. Jag kommer ihåg känslan och hur stolt man var när man berättade för alla kompisarna att jag hade fått en häst. Eftersom jag inte lärt mig rida på ridskola, utan på egen hand, så var jag väl lite osäker till en början. Detta visade sig också när jag tre dagar efter jag fått Pepsi ramlade av och bröt armen. Fast vad gjorde det, jag kunde ju ändå vara ute i stallet och ta hand om henne! Vi lärde känna varandra snabbt, jag och Pepsi och hon blev den vän som man alltid kunde lita på. Hon fanns alltid där och lyssnade och tröstade när jag hade vanliga tonårsproblem såsom killar och tjejkompisgräl. Det fanns ingen bättre tröst i världen, när man var nere och ledsen, än att sadla henne och ge sig ut i skogen i full gallopp.

Vi har gått igenom så mycket genom åren, jag och Pepsi. Minns en gång, då vi hittade Pepsis hästkompis liggandes död i hagen och Pepsi stod bredvid och förstod inte varför hon inte reste sig. En hemsk olycka, då den hästen antagligen blivit rädd för något och sprungit rakt in i ett plåttak på en hundkoja som stod i hagen och fick halsen avskuren, fy vad hemskt det var, blod överallt. Kunde lika gärna ha varit Pepsi. En annan gång höll jag på att förlora henne, då hon fick akut kolik och inte fick tag i någon veterinär. Som tur var kom där en i sista sekunden och lyckades få liv i henne igen. Sen har vi ju alla gånger jag flugit av henne, kan nog inte räkna dem alla! Det har varit allt ifrån att hon vägrat vid ett hinder till att stiglädret har brustit, eller att jag glömt spänna sadeln eller blivit rädd för något och skenat med mig på ryggen. En gång la hon sig till och med ner på dressyrbanan för att rulla sig när jag satt på, haha!

I ur och skur, vinter, vår, sommar, höst har vi alltid haft varandra. Även om en massa annat har kommit in i mitt liv efter hand genom åren och jag inte bott hemma på ett bra tag, så har jag ändå kört hem för att ta hand om Pepsi. Det har alltid varit självklart för mig, hon är ju min vän. Tyvärr inser jag nu att det inte kommer att vara så för alltid. Tiden börjar rinna ut för henne och det gör så jäkla ont att inse det!! Hon lever på övertid, min gamle trotjänare och det börjar märkas. Hon är inte alls lika pigg längre, har inte många tänder kvar att tugga maten med och har börjat magra ordentligt. Hon har ett starkt hjärta och orkar med än så länge, men det är heller inte meningen att hon ska tyna bort på grund av att hon inte kan tugga i sig maten. Helst av allt hade jag ju velat hitta henne liggandes fridfullt insomnad i hagen en dag, men tyvärr är det inte ofta som hästar självdör.Det är min förbannade skyldighet att ta beslutet om när hon ska somna in. Det kommer att bli det värsta beslutet jag gjort i mitt liv!

Jag vill passa på att tacka min lilla vän Pepsi för dessa underbara åren som jag fått tillsammans med dig, jag kommer alltid att minnas dem med värme. Du har alltid en plats i mitt hjärta och jag älskar dig så mycket.

Kiviks marknad och Stens Huvud

Idag har jag, lilla familjen och min bror Benny, hans fru Ingrid och "lillsyrran" Ida varit på en liten tur.. Tänkte att det kunde vara kul att besöka Kiviks marknad, som förvisso säkert säljer lika mycket skit och krimskrams som alla andra marknader, men den ligger så himla fint där vid havet och vädret var ju super. Sen fick vi ju även en anledning till att åka finbilen!

Iväg kom vi i alla fall och gick en runda på marknaden. Var helt ok med folk den första timmen och vi satt i godan ro och njöt av en sillamacka och tittade på utsikten (havet och alla konstiga människor), fin mat det, stekt sill, me like. Jalmar var lite sur för han fick äta kall burkmat, men gonade till sig när han fick lite potatismos av pappa och lite lättöl till det. Tänk att alla ungar älskar öl..kan tillägga att han blev snabbt sur igen när han insåg att han inte fick mer! Efter den första timmen var det så jäkla fullt med folk överallt så man kunde inte se så mycket av marknadsstånden..men visst, det gjorde kanske inte så jättemycket för det var som sagt mest krimskrams. Vi köpte gräddbullar (säkert kort det), en liten uppblåsbar båt till Jalmar som han kan ha i havet och en såndär vindsnurra i olika färger vilket var väldigt uppskattat av honom. Sen var vi ganska trötta på det hela och begav oss till Stens Huvud.


































Jalmar hade ju aldrig sett havet och sandstrand innan så det blev premiär för honom. Hur mysigt som helst tänkte vi och där är så himla fint, så bra att vi kom på att köra dit då..det visade sig dock att Jalmar blev LIVRÄDD för både havet och stranden. På avstånd gick det bra men han skrek i högan sky så fort vi närmade oss vattnet. Han som älskar vatten annars, men tror att det var ljudet av de stora vågorna som skrämde honom, stackarn. Vi stannade i alla fall en stund och han lugnade sig efter ett tag, men fortfarande orolig och bekymrad. Ja, det var Jalmars första tripp till havet det! Får hoppas att han vänjer sig så småningom. Men tänk så skrämmande vissa saker kan vara för ett litet barn som vi vuxna tycker är så naturligt!! Tänk så mycket upplevelser som kommer att vara "första gången" för Jalmar. Så mycket han ska uppleva som han inte har en aning om än så länge. Benny, Ingrid och Ida stannade kvar vid Stens Huvud en stund, men jag och lilla familjen begav oss trötta hemåt och Jalmar slocknade direkt i bilen.

Sommarfest=)

Sommar och fest hör absolut ihop tycker jag. Dock ser väl festandet lite annorlunda ut idag än vad det gjorde för några år sedan. När man var yngre kunde man festa loss all night long och hålla på fram till morgonkvisten..på senare år har de där morgonkvistarna blivit tidigare och tidigare och numera ska man vara glad om man orkar hålla sig vaken fram till midnatt. Är man dessutom småbarnsförälder och fått i sig en eller ett par glas vin, så är risken stor att man börjar gäspa lite lätt redan vid 22-snåret. Jag tror minsann att åldern börjar ta ut sin rätt...eller nä, förresten, jag är ju bara 25 lite drygt;)!

I går var det i alla fall sommarfest hos Robin och Eva i Önnestad. Från början skulle vi vara hos Lina och Jocke i Vinslöv, men eftersom deras lille Otto tittade ut häromdagen så blev det bättre att vara hos Robin och Eva. Vi skulle börja redan kl.13 med en liten cykeltipsrunda. Som vanligt var jag och min lilla familj sena och dök inte upp förrän klockan var 14.30 . Vi hade hur som helst ingen cykelsits till Jalmar så vi lämnade w.o på den aktiviteten. Efter det så var det brännbollsturnering och jag och Tobbe hamnade i samma lag. Jalmar tyckte det var hur kul som helst att titta på när mamma och pappa flåsade runder på planen och fick några riktigt härliga skrattattacker när han såg oss! Tobbe tog givetvis denna turnering på blodigt allvar och sprang fem helvarv. Även Robin såg det som en kamp mellan liv och död och gick in i spelet helhjärtat. Jag gjorde så gott jag kunde (dassalocket var min sanne vän) och det känns i kroppen idag kan jag säga. De duktiga karlarna lyckades ta hem en hel del poäng och vårt lag vann, yes!

Efter denna lilla turnering var vi alla ruskigt hungriga och begav oss därför hem till Robin och Eva för att grilla. Supergott var det och jag vill passa på att tacka dem och även Lina och Jocke för den goda maten! Kvällen fortlöpte med kaffe och glass och allmänt mingel. Jalmar var uppe betydligt längre än han brukar, men somnade till sist ute i sin vagn. En riktigt härlig sommarkväll blev det med trevligt sällskap och god mat. Vi körde hemåt runt 22tiden (just det, då som gäspningarna började komma haha) och somnade sen gott i våra sängar. Tack än en gång Robin och Eva, Lina och Jocke, det gör vi om nästa år=)!

Det blev en Kia Cee´d

Äntligen har vi skaffat oss en ny bil och en helt splitter ny oxå! Det har dock suttit lååångt inne och har tagit oss månader att bestämma. Eller ska jag säga att den som varit mest velig av oss har varit Tobbe.

Vi kom till insikt med ganska snabbt efter Jalmars födsel att vi behövde en större och säkrare bil än vår lilla Fiat Stilo. Barnvagnen är en tung och osmidig sak som man behövde ha superkrafter för att kunna lyfta upp i Fiaten. När man hade kämpat ett tag och lyckats trycka in den i bagaget (och dessutom knäckt ryggen ett x antal gånger och badat i svett av ansträngningen och skitat ner den rena kläderna man hade på sig) så fick inte mycket mer än så plats i den. Att köra och storhandla var alltså inte att tänka på. Visst, jag kunde ju alltid sätta påsarna vid den sidan om Jalmar som va tom, men hur säkert hade det varit?! Var vi dessutom hela familjen, så fick absolut inte en endaste liten pryl plats mer. Passagerarsätet fram gick heller inte att använda på grund av att bilbarnstolen gjorde så att framsätet var framskjutet så långt fram, så då hade vederbörande fått sitta intryckt i framrutan typ. Fiaten har varit super på alla sätt och vis fram tills vi blev tre i familjen. Det var med lite sorg i hjärtat som vi lämnade över den till Robin o Julya, men nu får vi ju åtminstone se den igen och jag vet att de tar bra hand om den.

Kruxet var ju bara nu att kunna bestämma sig för vilken bil vi skulle köpa: ny, begagnad, liten, stor, megastor (som Tobbe absolut ville), diesel, bensin, färg, utrustning, säkerhet..usch ja, listan kan göras lång på vad man måste väga in i beslutet! Hur som helst så blev vi väldigt förtjusta i Toyota Corolla Verso och då Kia Cee´d. Jag var till en början mer inne på en Toyota, men Tobbe gillade inte riktigt den när han fick provköra. Sen skulle en begagnad sådan kosta lika mycket som en ny Kia. Så det blev alltså en ny Kia Cee´d efter mycket övervägande, en superfin, vit sådan som vi varit och hämtat i Lund ikväll. Känns hur lyxigt som helst med en helt ny bil men oj, vad man kommer att vara försiktig...i alla fall till en början!

Sommar, sommar och sol

En liten parentes innan jag börjar bara: Stor grattis till er, Lina och Jocke, som fick er lille Otto idag=)!

Jag gillar egentligen våren bäst av alla årstider, men visst går sommaren bra oxå! Finns mycket som är både positiv och negativt med sommaren, så därför tänkte jag göra en liten lista på vad jag förknippar den med!

Saker som gör sommaren sköööön:

• Lata dagar då man inte behöver göra något mer än att strosa runt hemma och bara vara
• En iskaffe i kvällssolen eller varför inte ett kallt glas vitt
  
• Grönskan runtomkring, grönt är skönt
• Hängmattan i vår backe på tomten
• Grillad fetaost, passar till allt och är så jäkla gott
• Syréner, vackra att titta på och doftar ljuvligt
• En spännande bok som man inte kan släppa taget om
• Små dagsutflykter och picknick i det gröna
• Hö, luktar så gott och får en att minnas barndomen
• Alla söta djurungar som föds denna årstiden
• Sola och bada, fast i måttliga mängder, för mycket av det goda är aldrig bra
• Sitta ute på kvällarna med goda vänner
  
• De ljusa kvällarna som får en att må bra och ger mer energi
• Fräknar, känner mig sund och frisk med dem
• Lite lätt sommarregn är så mysigt och det luktar så friskt efteråt
• Glass är gott, speciellt Ben and Jerrys eller från Tre toppar i Åhus
• Smultron på grässtrå
  
• Turistens Klagan med Cornelis Vreeswijk

Saker som gör sommaren mindre skööön:

• Alla förbannade myggor och knott
• Alla fästingar och andra småkryp som envisas med att landa på en
• Matjesill, är det enda i fiskväg som jag absolut avskyr
• Åska, ja jag erkänner, jag är livrädd för den, speciellt på nätterna
• Alla måsten som att klippa gräset, pyssla med huset, bli brun, bli strandsmal, åka på semester mm, leder bara till stress, stress och stress
• Allt folk som man måste trängas med på t ex stranden, marknader, loppisar, utflyktsmål typ Liseberg eller Skansen och lååånga köer överallt
• Rötmånad och allt vad det innebär
  
• Den organiska soptunnan med alla äckliga fluglarver och som det luktar sen
• Vårt sovrum som det blir så varmt i på nätterna att man fullkomligt badar i svett
• Den kvalmiga värmen som ingen mår bra av
• Sommaren är kort med Thomas Ledin , så deprimerande då

Ja, listan kan nog göras ännu längre, men kommer inte på mer för stunden.. kanske kompletterar om jag kommer på mer senare.. Skriv gärna och kommentera vad ni tycker är bäst/sämst med sommaren!

Min lillasyster Ida

Ja, hon är egentligen min brorsdotter, men är och har alltid varit som en liten lillasyster för mig. Jag tänkte skriva lite om henne eftersom hon fyller 23 år just idag.

När Ida föddes var jag åtta år gammal. Jag har "bara" en storebror och önskade mig alltid en lillasyster, så hon var mer än välkommen, det lilla knytet. De första åren var ju inte så jätteroliga tyckte jag, då Ida fortfarande var för liten för att kunna leka med. Men hon växte till sig ganska snart och eftersom jag var äldre så kunde jag ju styra och ställa precis som jag ville med henne. Ida fogade oftast sig eftersom jag var lite av en idol för henne och vi hade hur kul som helst ihopa. Jag "bytte till mig" alla hennes finaste bokmärken och hon fick mina fulaste och hon trodde såklart mig när jag bedyrade att mina bokmärken var sååå fina
så! Jag hade en "prinsessmask" (sån som man har för ansiktet) som Ida var livrädd för och gjorde hon inte som jag sa, så hotade jag alltid med den där masken. Förlåt, Ida, hoppas du inte har fått några bestående men för detta idag!

En gång var vi ute och cyklade tillsammans. Vi cyklade fort i en nedförsbacke och Ida lyckades dra i handbromsen på hennes cykel så hon voltade och flög i en stor båge rakt ner i asfalten. Hon skrapade upp halva ansiktet och blodet forsade verkligen ut och Ida skrek som en stucken gris. Jag kunde inget annat att göra än att bära henne hela vägen hem, vilket inte var det lättaste, men hem kom vi..Fy, vad hon såg ut i ansiktet sen, hela den sommaren. Kan ju tillägga att såren läkte så småningom och det blev inte ens några ärr som tur var.

Jag lärde henne även att lyssna på Nirvana som var mina stora idoler. Kan ni tänka er, en sjuåring som kunde allt om Kurt Cobain och vars största idoler var Nirvana, hehe. Jag lärde henne att älska hästar, fast hon egentligen var livrädd för dem och är än idag. Hon flög av min häst ett par gånger, inte undra på att hon är hästrädd. Under hela min tonårstid fick Ida lyssna på mina killproblem och kunde allt om dem. Hon visste även allt om när jag varit ute och festat och vad jag haft för mig då.

När Ida sen blev äldre så var det min tur att lyssna på hennes killbekymmer och partajande och det har jag mer än gärna gjort och tycker det är lika kul att lyssna på än idag. Vi har även jobbat lite tillsammans och det har fungerat jättebra. Vi kompleterar varandra. Idag träffas vi inte lika ofta som förr, men när vi träffas så har vi alltid lika mycket att prata om: mode, filmer vi sett, musik, kändisar vi gillar/inte gillar, kompisar till oss, resor, ja, you name it. Det enda jag känner att jag inte riktigt hänger med på det är Idas stora intresse: fotboll. Ida är målvakt för Sösdala och superduktig (får ju skryta lite)! Fotboll har tyvärr aldrig varit något för mig.

Jag håller alla tummar för att du kommer in på högskolan i höst Ida, du skulle bli en perfekt gymnasielärare! Ett stort grattis på din dag, love you sis´!

Fiona, jag, Ida o Shrek på Universal Studios, Los Angeles, USA

Hundvakt till tre vildingar

Jag är uppvuxen med hundar och tycker att de är underbara varelser! Mina föräldrar har alltid haft minst två hundar åt gången, som mest fyra. Pappa är jägare och har alltid haft jakthundar, sen har mamma alltid haft en sällskapshund. Jag har fäst mig vid varenda en och det har alltid varit lika hemsk när de gått bort. Alla har haft så olika personligheter och var och en underbara på sitt sätt.

Mina kära mamma och pappa gillar ju att fiska och är just nu uppe i Norrland och tävlar i SM. De ska vara borta i 1,5 vecka och jag agerar alltså hundvakt till deras "nuvarande" tre hundar. Två av dem är jakthundar och en är sällskapshund. Kruxet är ju att vi har katter som dessa hundar mer än gärna hade ätit till kvällsmat, så därför får de snällt vara kvar i deras hundgårdar hemma hos mina föräldrar. Lika bra det kanske, för de är inte de lättaste hundar att passa om man säger så!

Först har vi lilla Lufsen som är en strävhårig tax. Honom har vi haft enda sedan han föddes, hans mamma hade vi också, men hon gick bort för några år sedan. Lufsen är en underbar liten krabat som är "bossen" i detta hundgänget, minst men ack så tuff! Sätter de andra två på plats direkt om de mopsar sig. Är kvick av sig och gillar att rymma så fort man öppnar hundgårdsdörren, så man får va snabb som attans när man ska in där!


Lufsen

Sen har vi Musse som är en hamiltonstövare. Blev "championmästare" på hundutställning, ingen dålig titel det! Väldigt snäll, men SÅ jäkla mycket energi den hunden har alltså! Skulle nog kunna springa 10 maratonlopp utan bli trött och jag har absolut inget att säga till om när jag rastar honom! Han är så himla stark så jag flyger som en liten vante bakom honom och han far omkring in i all omöjlig terräng han kan hitta, som typ massa nässlor, högt gräs (med en massa fästingar), sumpmark, hästskit mm och jag får bara snällt följa (flyga) med! Jag är helt färdig (och skitig) när jag rastat honom, värsta workout passet!


Musse

Sist har vi då Pontus, som är en schabrador och mammas lilla gullegris, i mina ögon väldigt, väldigt bortskämd! Är väldigt mesig och försynt men förvandlas till en (tror han i alla fall) farlig vakthund och morrar och skäller om det kommer någon bekant till mamma och pappa. Han är även livrädd för bilar och går till anfall mot dem om vi möter någon när vi är ute och går.


Pontus

Det jobbiga i hela situationen här är att Pontus och Musse inte alls går ihopa, de hatar varandra faktiskt. Eller Pontus hatar Musse ska jag tillägga. De har flera gånger rykt ihopa så blodet skvätt och pappa har fått dela dem. De bor i och för sig i olika hundgårdar (Musse i en och Pontus och Lufsen i en), men de ligger vägg i vägg med bara ett nät emellan. Sist jag passade dem så hoppade Musse in till de andra två och där stod jag i mitten när de försökte bita ihjäl varandra... så lite rädd är jag allt för att det ska hända igen! Men, men, än så länge har det gått bra den här gången och hoppas att det ska göra det resten av veckan också!

Jag har slutat amma

Ja, så är det, jag har slutat amma och jag SAKNAR det!!
Hela tiden har man hört från olika håll att man får ett speciellt band till sitt barn när man ammar och en närhet som är svår att beskriva om man inte varit i den situationen. Jag kunde inte i min vildaste fantasi ana hur rätt alla hade och så mycket mer det innebär att amma än att bara ge sitt barn mat. Vilket lyckorus det är, de där små stunderna och så fulländad man känner sig när man har sitt barn där tätt, tätt intill sig. Så mycket kärlek, ömhet, trygghet och närhet. Jag skulle aldrig byta dessa stunder mot något i världen!

Hela amningsgrejen fungerade jättebra från första stund med Jalmar och har över lag fungerat väldigt bra under dessa åtta månaderna. De första månaderna var såklart amningsbehovet stort hos Jalmar. Nätterna ammade jag oftast honom två, tre gånger per natt, vilket var helt ok för min del. Tänk, där satt jag vaken med min lille gosse i famnen mitt i natten, omgiven av så mycket kärlek och ömhet, när alla andra låg och sussade som bäst i sina sängar. Tänk vad mycket de gick miste om!

När Jalmar var runt 4 månader, började han vakna oftare och oftare om nätterna och enda sättet han visste att somna om på var ju såklart vid mammas bröst. Denna perioden fick jag inte så jättemycket sömn precis och då kände jag verkligen att detta måste sluta snart! Dagtid var det som vanligt, helt ok, men när han vaknade en gång varannan timme nätterna igenom så uppskattade man inte amningen lika mycket kan jag säga. Jag, som gillar att ha kontroll över saker och ting, hade inget att säga till om här. Jag började att läsa böcker och på internet om barns olika sömnbehov och vad det fanns för metoder för att kunna få Jalmar att sova mer. Det blev bara värre ju mer jag försökte få honom att somna om utan bröstet. Jag provade allt: skriva sömndagbok, bära runder på honom, ge honom vatten, sjunga, ignorera honom (vilket jag kunde typ i 30 sekunder innan jag fick dåligt samvete), Tobbe fick ta honom, lägga honom mellan oss...ja, listan kan göras lång. Det resulterade alltså bara i att Jalmar sov ännu sämre och oroligare och vaknade och gallskrek om nätterna.Till slut gav jag upp och accepterade läget som det va: vill ungen ha tutte så ska han få tutte, då somnade han om i alla fall.

Efter hand ammade jag mindre och mindre på dagarna, då Jalmar åt vanlig mat så himla bra och hade inget behov alls av att få bröstet. Nätterna blev också bättre sen jag slutade att engagera mig och då kunde både jag och Jalmar njuta av våra mysstunder igen. Det blev 3-4 gånger per natt och visst var man trött dagtid, men ändå helt ok tyckte jag. Den absolut mysigaste stunden som jag saknar allra mest var kvällsamningen innan Jalmar skulle lägga sig. Vi hade som rutin att amma i soffan på hans rum i mysblysning och till lugn musik en lång stund innan han till sist somnade tryggt i min famn. Shit, vad jag saknar den stunden! Nu har kvällsamningen bytts ut mot sagoläsning och visst kommer man sitt barn nära här också, men det är ändå inte samma sak.

Så för ett par veckor sedan började Jalmar helt plötsligt att sova betydligt bättre än vad han någonsin gjort i sitt liv. Det blev två amningstillfällen per natt, som minskade till ett och som nu alltså inte existerar alls. Nu har dett gått fem nätter utan att Jalmar har ammat och det känns lite sorgligt att inse att min lille gosse börjar bli stor, samtidigt som jag vet att detta är bara början på något nytt! Vi har ju hela framtiden tillsammans och amningen kommer ju så småningom att vara ett minne blott. Han vaknar till ett par gånger på nätterna ännu, men somnar om alldeles själv. Han är så fin där han ligger och suttar på sin napp och med snuttefilten "Mr.Lejon" tätt intill sig. Ja..där ligger man i sängen och vänder och vrider på sig, tittar på klockan, kollar hans andning och undrar om han inte ska vakna snart.. Jag hoppas att jag också kan börja sova hela nätter snart, snart...