Pepsi

Jag tänkte berätta lite om min älskade trotjänare Pepsi. Pepsi har funnits i mitt liv i över arton år..fatta, arton år! Jag har alltså haft henne längre än vad jag inte har haft henne. Idag är hon 30 år gammal och hennes liv börjar sakta men säkert ta slut.

När jag var i tonåren så var jag som de flesta andra tjejer i min ålder, hästtokig. Intresset för just hästar skapades nog när jag var ännu yngre och min bror höll på med fälttävlan. Han hade även ett par hästar, men lade av helt när han fick avliva dem båda hastigt och han började med brottning i stället. Min mamma har vuxit upp med ardennerhästar som de hade i jordbruket, så jag antar att det ligger lite i generna, det där med hästar. Min bästa kompis på den tiden, Josefine, fick en fjordhäst och vi två bodde nästan ute i stallet ett tag.
Så en vårdag 1991 kom då Pepsi till mig. Jag var nog världens lyckligaste tonårstjej vid den tidpunkten! Tänk, en alldeles egen häst som jag kunde rå om och rida när jag ville. Jag kommer ihåg känslan och hur stolt man var när man berättade för alla kompisarna att jag hade fått en häst. Eftersom jag inte lärt mig rida på ridskola, utan på egen hand, så var jag väl lite osäker till en början. Detta visade sig också när jag tre dagar efter jag fått Pepsi ramlade av och bröt armen. Fast vad gjorde det, jag kunde ju ändå vara ute i stallet och ta hand om henne! Vi lärde känna varandra snabbt, jag och Pepsi och hon blev den vän som man alltid kunde lita på. Hon fanns alltid där och lyssnade och tröstade när jag hade vanliga tonårsproblem såsom killar och tjejkompisgräl. Det fanns ingen bättre tröst i världen, när man var nere och ledsen, än att sadla henne och ge sig ut i skogen i full gallopp.

Vi har gått igenom så mycket genom åren, jag och Pepsi. Minns en gång, då vi hittade Pepsis hästkompis liggandes död i hagen och Pepsi stod bredvid och förstod inte varför hon inte reste sig. En hemsk olycka, då den hästen antagligen blivit rädd för något och sprungit rakt in i ett plåttak på en hundkoja som stod i hagen och fick halsen avskuren, fy vad hemskt det var, blod överallt. Kunde lika gärna ha varit Pepsi. En annan gång höll jag på att förlora henne, då hon fick akut kolik och inte fick tag i någon veterinär. Som tur var kom där en i sista sekunden och lyckades få liv i henne igen. Sen har vi ju alla gånger jag flugit av henne, kan nog inte räkna dem alla! Det har varit allt ifrån att hon vägrat vid ett hinder till att stiglädret har brustit, eller att jag glömt spänna sadeln eller blivit rädd för något och skenat med mig på ryggen. En gång la hon sig till och med ner på dressyrbanan för att rulla sig när jag satt på, haha!

I ur och skur, vinter, vår, sommar, höst har vi alltid haft varandra. Även om en massa annat har kommit in i mitt liv efter hand genom åren och jag inte bott hemma på ett bra tag, så har jag ändå kört hem för att ta hand om Pepsi. Det har alltid varit självklart för mig, hon är ju min vän. Tyvärr inser jag nu att det inte kommer att vara så för alltid. Tiden börjar rinna ut för henne och det gör så jäkla ont att inse det!! Hon lever på övertid, min gamle trotjänare och det börjar märkas. Hon är inte alls lika pigg längre, har inte många tänder kvar att tugga maten med och har börjat magra ordentligt. Hon har ett starkt hjärta och orkar med än så länge, men det är heller inte meningen att hon ska tyna bort på grund av att hon inte kan tugga i sig maten. Helst av allt hade jag ju velat hitta henne liggandes fridfullt insomnad i hagen en dag, men tyvärr är det inte ofta som hästar självdör.Det är min förbannade skyldighet att ta beslutet om när hon ska somna in. Det kommer att bli det värsta beslutet jag gjort i mitt liv!

Jag vill passa på att tacka min lilla vän Pepsi för dessa underbara åren som jag fått tillsammans med dig, jag kommer alltid att minnas dem med värme. Du har alltid en plats i mitt hjärta och jag älskar dig så mycket.