Blixtrar och dunder

..magiska under, eller kanske inte det förresten, i alla fall inte hemma hos oss! I morse vaknade jag vid 05.30 av värsta åskovädret. Jag avskyr verkligen åska och är livrädd för den. Trodde att det kanske skulle bli bättre med åren eller så, men nejdå, ingen har nog mer respekt för åska än jag. Säkert många som tycker det är tramsigt, men jag kan inte hjälpa det. Hade gärna sluppit faktiskt. Fast tycker nog ändå att alla borde ha lite respekt när det drar ihop sig till oväder och det blixtrar och dundrar.

Har varit rädd för åska så länge jag kan minnas egentligen. Mina föräldrar har aldrig varit rädda, utan lugna som filbunkar (varför heter de så egentligen?! Konstigt uttryck!). Däremot så var min morfar jätterädd när det åskade. På den tiden bodde vi inne i Sösdala och min morfar en bit utanför, på landet. Varje gång det åskade, vilket det oftast gjorde på nätterna (och gör fortfarande tyvärr), så drog mamma och pappa upp mig från min varma goa säng och så fick vi köra ut till morfar mitt i natten, så han fick sätta sig i bilen. Vet ej om det är så, men han trodde i alla fall att säkraste stället att va på när det åskade var i bilen. Så där satt vi, alla fyra, mitt i natten i värsta åskovädret!! Inte undra på att man har blivit skrämd va?!

Sen minns jag en gång då blixten slog i vårt hus. Vi hade flyttat ut på landet då och satt en höstkväll och tittade på tv, jag, mamma och pappa. Hade hört lite muller långt borta, men det var ju ingen fara när det var så långt iväg. Då helt plötsligt, utan förvarning, slog blixten ned strax utanför vårt hus och följde ledningarna in så både tv:n och telefonen exploderade mitt framför näsan på oss. Det var en smäll som hette duga kan jag säga, tror aldrig jag har varit så rädd som då! Ja, sen dess så har det varit en plåga för mig varje gång det åskar.

Vet inte, men på något sätt så tycker jag att det är läskigare när man är ute på landet än inne i tätorten. Kanske för att det lyser upp så mycket mer, när det annars är så kolsvart på natten. Inne i samhället lyser ju alltid en massa lampor överallt. Dagtid tycker jag inte alls det är lika läskigt, vart jag än befinner mig, men håller mig inomhus det gör jag ändå förståss. Det konstiga är att hur djupt jag än sover på natten och hur lite det än åskar eller är jättelångt iväg, så vaknar jag ändå. Det kan knappt höras över huvud taget, men jag blir klarvaken och väcker Tobbe, som typ mumlar "det är inget farligt" och somnar om igen. Där ligger man klarvaken och rädd, mitt i natten och räknar sekunderna mellan blixt och knall..ettusenett, ettusentvå, ettusentre...

Härom veckan så var jag och Jalmar var själva hemma och värsta åskovädret drog över oss. Det var typ en halv sekund mellan blixt och knall och jag var rädd, men försökte verkligen göra allt för att Jalmar inte skulle märka det. Vi satt i trappan och sjöng och busade, som om inte det skulle vara konstigt nog för Jalmar, men jag ville inte vara vid något fönster så det fick bli trappan. Hur som helst så tyckte jag att det lugnade sig efter ett tag och vi gick ner i köket..sen tog det ett par minuter också slog blixten ner strax utanför vårt hus!! Det stod lågor ut från telefonjacket och värsta öronbedövande knallen hördes. Jag höll nästan på att tappa Jalmar i famnen! Vaddå otur?! Som tur var så fattade Jalmar ingenting förrutom att vi blev helt lomhörda och Tobbe kom hem strax därefter så han kunde ta honom och jag fick lugna ner mig.

Ja...som det kan gå.. Jag ska i alla fall försöka göra så gott jag kan och inte smitta av min rädsla på Jalmar, det är det sista jag vill att han ska vara rädd för. Kanske bra terapi för mig det där, att tvinga mig själv att behålla lugnet. Nu hoppas jag på en lugn natt utan åska..