Att bo på landet
Vi har bott i lilla Röe i tre år nu. För er som inte vet, så ligger det mitt ute på landsbygden ca.sex kilometer från Vinslöv. Innan dess bodde jag och Tobbe sex år i lägenhet i Kristianstad och ett år i lägenhet i Hässleholm. Vi trivdes jättebra i Kristianstad, jag gillar den staden. Lagom stor, finns allt, nära till allt och allmänt mysig. Ändå kände vi båda att vi ville ut på landet. Eftersom vi båda fick jobb i Hässleholm så blev det också naturligt att vi sökte oss mot det hållet. Så fann vi vårt lilla hus där i lilla Röe, bättre än så kunde det inte bli! Vi trivs så himla bra (förutom den jäkla vägen utanför då). Huset i sig är kanske inget drömhus och en aning litet, men läget är underbart. Lugnet, tystnaden, friheten, miljön runtomkring, jag älskar det!
Jag är uppvuxen på landet, mina föräldrar bor fortfarande kvar där och jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre ställe att växa upp på. Tobbe har även han bott på landet som liten. Tänk så roligt man hade under sin uppväxt, allt man hittade på. Kommer ihåg att man levde i princip ute, oavsett väder, man hade aldrig tid att vara inne och leka. Man hade knappt tid att gå in och äta mat ens en gång. Det fanns så mycket att hitta på; bygga kojor, leka vid bäcken, klättra i träd, leka i skogen, cykla på grusvägarna, leka med alla djuren, hjälpa till med höet som skulle huggas, plocka frukt, bär och svamp, ja listan kan göras lång! Jag tror definitivt att fantasin och kreativiteten hos barn som får växa upp såhär kommer till sin fulla rätt. Jag är övertygad om det. Dessutom tror jag att man blir friskare av att vara ute så mycket. Eller ska jag kanske vända på det och skriva att man får mindre sjukdomar om man får vara ute i friska luften och leka.
Sen har vi ju de negativa sakerna också, som finns när man har valt att bo som vi gör. Vintrarna till exempel, de är ju inte så jätteroliga när man är insnöade och inte kan ta sig någonstans. Eller när det blir strömavbrott och man inte har tillgång till varken värme, lyse eller varm mat. Det jag tyckte var jobbigast med att växa upp på landet var att man alltid var så beroende av skjuts. Allt från skolskjutsen till att man alltid behövde lämnas och hämtas vid olika tillfällen. Det var så långt till alla kompisarna och skulle man någonstans så fick man snällt fråga mamma eller pappa om skjuts. Fast man lärde ju sig att leva med allt det där och det har inte gått någon större nöd på mig såhär i efterhand.
Vi har ju medvetet valt att bosätta oss såhär och jag tvivlar inte en sekund på att Jalmar kommer att få en fantastisk uppväxt här, det är ju precis såhär vi vill att han ska få växa upp! Samtidigt så kan det säkert vara roligt att som barn få växa upp i ett kvarter, med andra barn runtomkring sig och där det händer saker hela tiden. Vi har faktiskt diskuterat saken för Jalmars skull, men vi känner både jag och Tobbe att vi trivs alldeles för bra här ute på landet för att kunna flytta in i samhället. Jag tror inte att Jalmar misstycker, inte än så länge i alla fall.
Jag är uppvuxen på landet, mina föräldrar bor fortfarande kvar där och jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre ställe att växa upp på. Tobbe har även han bott på landet som liten. Tänk så roligt man hade under sin uppväxt, allt man hittade på. Kommer ihåg att man levde i princip ute, oavsett väder, man hade aldrig tid att vara inne och leka. Man hade knappt tid att gå in och äta mat ens en gång. Det fanns så mycket att hitta på; bygga kojor, leka vid bäcken, klättra i träd, leka i skogen, cykla på grusvägarna, leka med alla djuren, hjälpa till med höet som skulle huggas, plocka frukt, bär och svamp, ja listan kan göras lång! Jag tror definitivt att fantasin och kreativiteten hos barn som får växa upp såhär kommer till sin fulla rätt. Jag är övertygad om det. Dessutom tror jag att man blir friskare av att vara ute så mycket. Eller ska jag kanske vända på det och skriva att man får mindre sjukdomar om man får vara ute i friska luften och leka.
Sen har vi ju de negativa sakerna också, som finns när man har valt att bo som vi gör. Vintrarna till exempel, de är ju inte så jätteroliga när man är insnöade och inte kan ta sig någonstans. Eller när det blir strömavbrott och man inte har tillgång till varken värme, lyse eller varm mat. Det jag tyckte var jobbigast med att växa upp på landet var att man alltid var så beroende av skjuts. Allt från skolskjutsen till att man alltid behövde lämnas och hämtas vid olika tillfällen. Det var så långt till alla kompisarna och skulle man någonstans så fick man snällt fråga mamma eller pappa om skjuts. Fast man lärde ju sig att leva med allt det där och det har inte gått någon större nöd på mig såhär i efterhand.
Vi har ju medvetet valt att bosätta oss såhär och jag tvivlar inte en sekund på att Jalmar kommer att få en fantastisk uppväxt här, det är ju precis såhär vi vill att han ska få växa upp! Samtidigt så kan det säkert vara roligt att som barn få växa upp i ett kvarter, med andra barn runtomkring sig och där det händer saker hela tiden. Vi har faktiskt diskuterat saken för Jalmars skull, men vi känner både jag och Tobbe att vi trivs alldeles för bra här ute på landet för att kunna flytta in i samhället. Jag tror inte att Jalmar misstycker, inte än så länge i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar